Aftonbladet – 9 september 1870, sida 2

smög sig utför den fina kinden. Du gråter, sköna Liliav, och hvarför? Den frågan skulle hon ej kunnat besvara. Hon kände sig sorgsen och ändock glad. Hon ville gråta och le på samma gång, — dock bkellre gråta än le. Det var en så underlig känsla. Lilian fann sig helt underbar till mods; hon var liksom främmande för sig sjelf; så hade hon aldrig känt sig förr, nej aldrig, — Hon spratt till; hennes blick hade fallit på ett föremål framför henne; — det var murgrönsrankan! Tvenne klara perlor glimmade i dess blad. Tårar, hviskade hon, tårar på dig! — Det var för din skull han vågade sitt lif, nej för min skull... hon tryckte, omedvetet, den gröna rankan mot sitt bröst och det unga hjertats beklämning upplöstesi en stilla tårflod. En stund derefter bad Lilian till Honom, den kärleksfulle derofvan, en bön — utan ord — men Han, den milde försonaren, förstod den. Tårar runno stilla utför kinderna och hon somnade, — somnade så, som endast det unga, oskyldiga, adertonåriga sinnet kan somna. 5 Kammarjunkarens middag. Morgens Felix! hvar fan har du hållit bos hela förmiddagen? utropade löjtnant v. Stern, när han mötte deone i parken. Det vore bättre, att jag stälde en sådan fråga till dig. Jag har sökt dig flera gånger i morse, ej hemma naturligtvis, men i parken och på stranden. Men hvad du är uppsträckt, — i svart frack och hvit halsduk; hvart skall du hän? Är du verkligen ej bjuden? Nej; hvart då? Löjtnant v. Stern utbrast i det mest ohejdade skratt, och på en lång stund kunde han ej få fram ett enda ord, Felix betrak