Aftonbladet – 9 september 1870, sida 2

Tack för det! Men hvad är det jag ser! Grefveu har ju inte tått någonting alls ännu! utropade friherrinnan, hvad tänker du på, Lilian, som alldeles hindrar grefven från att äta tillade hon i skarp ton. Vid afresan måste Kronsköld hjelpa friherrionan med en mängd saker; besvara tusende frågor, och: ännu en gång förklara, att det verkligen ej kunde hafva några farliga följder för honom, i afseende på hans blessyr, att åka i kärra. Men hvad ser jagp, utropade hon hastigt, de andra äro redan i ordning och jag har uppehållit grefven; förlåt min ouppmärksamhet, bäste grefvel Felix hade upprepat samma manöver, som förut och kammarjunkaren skyndat att intaga den andra platsen bredvid Lilian. Kronsköld måste: stiga upp i den sista kärran, der nu Clothilde, den yngsta fröken Nordenspetz och löjtnant v. Stern åkte. Den senare hade för damerna förklarat, med mycken högtidlighet, att det var oändligt mycket behagligare att åka i deras angenäma sällskap, än att rida helt ensam. Det är åtminstone beqvämare, inföll fröken Nordenspetz skälmaktigt. Kronsköld var under hela hemfärden mycket tyst och frånvarande, och gaf, genom sina tankspridda svar, anledning till mycken munterhet. och många speglosor af löjtnant v. Stern. Kammarjunkaren var förtjust. Det var natt; månan göt sitt milda silfverskimmer öfver jorden, Vid det öppna fönstret satt Lilian; det sköna hufvudet hvilade i handen; ögonen blickade drömmande ut i rymden. — Länge hade hon. sattit så; det milda, himmelska ljuset tycktes med sina strålar smeka den tankfulla flickan, En tår