Aftonbladet – 7 september 1870, sida 3

I) sina sårade och de fallnes efterlefvande nö I dig hjelp, ) samt att deremot Tyskland, med ej blot I större folkmängd, utan äfven mindre af kri get uttömda resurser, är i tillfälle att, såson äfven enligt tidningarne, sker, tillsända sin: i kriget sårade landsmän ofantliga massor a alla möjliga förnödenheter, ja till och med löfverflödsartiklar. Finnes då verkligen någon jemförlighe tercellan behofven af bjelp för de båda sidor(nas sårade? Och är det icke för att lindre nöden, der den är störst, som vi vilja offre medel af det lilla vi ega? En annan sak är om vi gifva, blott för att följa känslans första ingifvelse, utan att efterfråga, om vårt bistånd behöfves der det kommer, eller on vi äfveni detta fall vilja spela den neutralg rollen och således hahdia efter politiska grunder. Men detta kan ej, i sådan sak, vars svenskarne värdigt, och det skulle, efter insändarens tanka, vara helt enkelt hjertlöst att undanrycka det olyckliga Frankrike på slagfälten eller i sjukbarackerna qvidande sönel vår ringa bjelp, för att i stället skänka den åt ett öfvermodigt folk, som har medel nog att hjelpa dem de utsända att inkräkta och utsuga andra länder. Insändaren skulle för öfrigt vilja göra ett förslag. Känslan för de lidanden och olyckor som kriget medför är i närvarande ögonblick hos vår nation lifligare än i mannaminne; och klart inser nu enhvar, huru hjelplöst och olyckligt det folk är som ej i tid ordnat sitt försvar på den allra bredaste basis och beredt hvarje vapenför individ förmåga och tillfälle att bära vapen. Regering och representation måste således ovilkorligen vara betänkta att, lika allmänt som Preussen, införa den allmänna värnpligten, och den allmänna skjetfärdigheten måste derjemte på allt sätt oppmuntras. Men allt detta fordrar tid; och vi böra i allt fall icke stanna dervid. Redan nu böra medel samlas till det största och mest trängande behof, som Sverige har, nemligen till anskaffande af goda vapen, hvaraf landet har ett så alltför otillräckligt antal, att icke ens den stående armen med nuvarande beväring skulle kunna förses med bakladdningsgevär, än mindre det manskap, som dessutom nödvändigt ertordrades, Ins. anser sig derföre böra hemställa, om ej, på samma gång vi samla medel för de sårade i främmande land, vi kunde bilda en fond för inköp af vapen till värn för vårt eget! Om tidningarne benäget öppnade särskilda listor för en sådan insamling, skulle otvifvelaktigt mången, som inser, huru otillräckliga statens tillgångar vid ett krigsutbrott skola blifva för anskaffande af vapen åt ej blott den i fält stående armen, utan äfven det enskilda ortförsvaret, vilja lemna en skärf till inköp af tidsenliga gevär för detta senare. Hvilket land kunde väl anses mera rustadt och försedt med vapen än Frankrike; och likväl Elagar man der nu från hundratals kommuner, der man ville försvara sig åtminstone mot enskilda soldatröfverier, öfver brist på vapen; och det betraktas såsom en synnerligen lycklig händelse, att man i Paris uppfäckt ett reservförråd af 100,000 gevär för hufvudstadens försvar. Hos oss finnes intet lylikt reservförråd; men otvifvelaktigt vore yckligt att ega det. Skulle det då ej vara skäl att, till en början för hufvudstaden anskaffa ett sådant, om ock i mindre skala? Med den ofantliga vigt, som hufvudstadens örsvar eger för landet, borde äfven lands;rternas invånare till en sådan fond bidraga, emte det att man inom de särskilda landskaperna sökte för vissa hufvudorter förskaffa sig ett godt förråd af vapnen; men i alla händelser och i första rummet böra, såsom vig synes, Stockholms invånare sjelfva vara ,etänkta på en sådan anordning, De medel om inflyta kunde måhända tillsvidare förraltas at styrelsen för Stockholms skarpskytteörening, naturligtvis utan att med denna öreniogs andra tillgångar sammanblandas och med skyldighet för nämnde styrelse att fterhand inköpa tidsenliga gevär. Om, såom man bör hoppas, stadens fullmäktige, vär intresset för denna sak hunnit genomrävga denna korporation, komme att tidtals emna bidrag, kunde fondens förvaltning på innat sätt ordnas. Den närvarande tiden nnebåller djupt allvarliga lärdomar för hvarje olk. Måtte icke vi, som höra till de svaraste förakta dem! Finnes något mera sorgigt än att se en tapper nation, af bristande mtanka under fredens dagar, stå i saknad M vapen värnlös mot en djerf och rofgirig iende. —B. ease tttoörevivilan