Ett ord om insamlingen till de sårade, jomte ett förslag till bildande af en vapenfond. Man läser i en här utkommande aftontidniog en varm uppmaniog till insamlande af medel för de i kriget sårade, utan allåtskilnad i afseende på ena eller andra nationaliteten. Vi böra vara neutrala, heter det, äfven i detta afseende; de lidande förtjena vårt deltagande, lika mycket, ehvad de tillhöra vänner eller fiender. Ing, vågar påstå, att dessa satser, huru vackra de på papperet taga sig ut, äro i grunden fälska och missledande. Vi kunna och böra med deltagande åse de stora offer, kriget tillskyndar såväl tyskar som fransmän; och om svenska nationen hade tillräckliga medel att, utan alltför kännbara uppoffringar, afhjelpa de lidanden, som båda nationernas sårade äro underkastade, så kunde det med någon rimlighet sägas att vi borde emellan dem dela lika. Men nu är förhållandet tyvärr, att vår hjelp måste i sin helhet blilva ganska ringa och delad förfalla till en ren obetydlighet. Skulle då denna ringa bjelp ej användas der den bäst behöfves, isynnerhet då denna sida med skäl ätvjuter nationens varmaste sympatier? Om vi, i en strid, se tvenre individer tillfoga hvarandra djupa sår, men på ena sidan blott några få personer, med redan i det närmaste uttömda tillgångar söka bistå den lidande, under det att, å andra sidan, till motståndaren rikliga bidrag från tusenden tillströmma, skulle vi då, blott derföre att hvarje lidande medmenniska måste väcka vårt deltagande, låta den, som vore i största behof af vår hjelp, försmäkta i eländet och omkomma, för att skänka en lika andel af våra små gåfvor åt den som har ojemförligt mindre behof deraf? Kan det då vara obekant, att, efter den gamla erfarenheten att en slagen armå lider större mansspillan än en segrande, de s rades antal på franska sidan måste vara änna större än på den tyska; att Frankrike, på hvars jord nu i flera veckor kamperat armeer af tillsammans omkring 1 million menniskor, är till stor del utsuget och följaktligen oförmöget. att lemna