Aftonbladet – 3 september 1870, sida 3

En annan brefskrifvare till samma tidning hade på en resa från Paris till en landsortsstad träfiat tillsammans med tvenne boskapshandlare, starka, friska, blomstrande karlar, med tunga piskor, tunga berlocker, tunga börser och tydligen i stånd att tömma många glas... Den ene hade nyligen varit i Paris och sålt tre tusen får och sextio nötkreatur. Mellan desse öppenbjertlige män och brefskrifvaren uppstod snärt ett samtal. . De skola åtminstone ej dö af hunger; de må komma till sin sista patron eller sista man, men de skola ej komma till sin sista skorpa eller sista köttsoppa. Ej heller till sin sista oxe, afbröt den anärd, låtande mig förstå, att det fanns mera oxar qvar på hans betesmarker, än som ännu blifvit drifna derifrån. Men, min herre, vi hafva en hämnd att taga, och när kriget är slut, skola vi taga den. — Frankrike har blifvit besviket; Frankrike har blifvit bedraget. Ni vet att för 14 å 15 år sedan enskilda spekulanter legde substituter för de unge män (1 konskriptionsåldern), som voro i stånd att betala dem. Priset har stigit sedan jag drog lott, men det vill jag ej klaga öfver; allting har blifvit dyrare sedan den tiden, menniskokött såväl som annat kött. — Välan — den unge man, som dragt ett olyckligt nummer, vill ej bli soldat. Hans föräldrar gå till den regeringens byrå, som sedan de sista 15 åren blifvit upprättad för detta ändamål, och betala, säg 2000 francs. Deras käre gosse är nu fri. Nu förstås det! att en legokarl skulle anskaffas för dessa 2000 francs; det är ju en öfverenskommelse mellan 1) den friköpte gossen, 2) regeringen och 3) nationen. Les voleurs! — afbröt här den andre oxhandlaren sin vän. Välan hur bar man gjort? Då trafiken var på enskilda händer, tog regeringen omsorg om att ha sina legokarlar; men sedan hon sjelf tagit affären om hand, har intresset blifvit ett annat. Nåväl — nu göra de så här: de taga penningarne ur familjernas fickor och stoppa dem i sina egna och knäppa väl till om dem. Någon legokarl har ej blifvit anskaffad. Gif nu akt på följderna! Deträtta antalet af män står på papperet och allmänheten, som ej känner till den skamliga affären, antager att våra kompanier äro 100 man starka, och följaktligen regementet 3000 man under fanan. Men huru hänger det i verkligheten ihop? Jag kan gifva er exempel på då verkligen duglige män icke varit mer än 30 man på kompaniet och på regementen, som uppå papperet egt hela sin behöriga styrka, men i verkligheten ej kunnat mönstra mer än 1800 man, och somliga ännu mindre. Se der anledningen till vår svaghet. Der är nyckeln till de nederlag som bringa rodnaden på hvarje fransmans panna. De uslingarne! Den talande bet med tänderna harmset af ändan på sin cigarr, lade armarne öfver bröstet och såg först på mig och sedan på sin vän, frågande hvilket straff vore strängt nog för de skurkar som sålt sitt lands ära. De skola betala det dyrt, sade den andre. Men hvad är följden för oss? Ruin. I min trakt finnas ej mindre än 22 hvitbetsockerfabriker; de äro byggda, de äro i ordning, men vi ha inga armar. De unge män, som friköpt sig och som hade ordnat sig för det industriella lifvet, förvissade att staten; ej hade några vidare militära anspråk på dem, de hafva nu dragits bort, alldeles som min herres får. På bataljfältet. . En korrespondent till en tysk tidning ger åter en af dessa gripande skildringar, hvaraf kriget redan gifvit stoff till så många. Han skritver efter ett besök på det stora slagfältet omkring Metz: 1 alla riktningar har jag i går genomkorsat denna högslätt, från Gorze till Trouville, från Trouville till Vionville och Rezonville, från Rezonville till Gravelotte, för att der inträffa vid början af en ny batalj, hvars konturer jag i dag på morgonen efter en sömnlös natt afsände. Det var ånyo en batalj, ett dödande! Der våra trupper hade framträngt på den vidsträckta slätten, syntes förskräckliga spår af tillintetgörelse, både af våra egna och af fransmän. Fälten äro betäckta med lik; vidtomkring framskymta fiendernas röda byxor, de hvita brösten på de stolta, tillbakakastade kejserliga gardena, de franska kyrassierernas bhjelmar; hvirvelvinden jagar till tusentals öfver fältet de hvita bladen från de franska intendenturvagnarne, lik en stor svärm fiskmåsar. Vapnen blixtra vidtomkring i solens glans, under det de händer, som förde dessa vapen, ligga kalla eller i dödskamp. Det var en lång fasaväckande promenad, då jag från Gorze gick uppåt hålvägen och stötte på de första qvarlefvorna af kämparne. Stegvis bekämpades här hvarje aln jord, hopvis lågo fransmännens lik, och mellan dem äfven några af våra; stympade kroppar, lik åf hästar, sönderbrutna vapen, tornistrar, tältpinnar, infanteriets blåa shawlar, chåssepotgevär och faschinknifvar. De dödas glasartade ögon gjorde ett hemskt intryck i detta ödsliga kaos; ingen kärleksfull hand hade tillslutit dessa ögon, och här och der hade döden formerat grupper, som liknade ett kabinett af vaxfigurer. Det var en bild, så förskräcklig; att icke ens Magenta, Solferino och Sadowa erbjödo en sådan, emedan de stridande — till heder för humaniteten — icke då ännu kunde berömma sig af så förfärliga vapen som dem, man nu begagnar. Som röda vallmon och blåa kornblommor lyste de fallne fiendernas brokiga färgor på de afskurna skördefälten, långt bort öfver höjderna, djupt ned i dalarne. Likt ett hemskt garnityr kantade liken vägen, på ett ställe sträckande sig i hopar, få ett annat hvarje lik för sig, liksom hade de lifvit mejade af skördaren. Här ser man åtminstone, hvad man har haft för sig,, sade min ledsagare, en lätt sårad officer, som ännu icke hade helt och hållet öfvervunnit barmen öfver den otacksamma formen af bataljfronten vid Gravelotte i går, hvilken front öfverallt vid anfallet hade åstadkommit en flankeld mot oss och hade gjort hvarje stormning omöjlig. Här ser man, hvad man haft för sig Ja visserligen! Tändnålsgeväret, ett försvarsvapen af allraförsta rangen, om äfven i afseende på skottvidd underlägset chassepotgeväret, tänndnålsgeväret hade här haft ett svårt och rikligt arbete; men äfven chdBsepotgeväret har farit illa med våra trupper, och våra förlustlistor vitna derom! Vinden susade häftigt öfver platån samt förde trasor och stycken af kläder, som slagfältets hyevor borttagit ur renslarne, öfver vallmofältet. Der hvirflade små papperslappar, bref till de döda, hvilka de medfört såsom dyrbara minnen, i den blåa luften och lekte med lapparne af de fallnes kläder. En hop dufvor flögo öfver dödsfältet, fridens budbärare öfver hatets skådeplats; hvita moln tågade fram på himlen i ostlig riktning, liksom ville de föra ett sista bud till dem, som voro så kära för de här förblödda, en helsning från de döende, som man här på den främmande jorden stod i begrepp att samla ihop. En liten kulle, ett enkelt kors betecknade här och der en officers graf, uppkastad för att visa honom den sista hedern; en redan vissnad gren hängde på det kors, som var upprest på den ännu fuktiga jorden. Ingen fällde en tår vid grafven, ingen skall pryda den med immorteller. Fruktansvärdt hade striden rasat på den chausså, som leder från Metz till Verdun. Allt blått, rödt och gult, deremellan jägarnes gröna jackor; här och der låg en stjelpt intendentureller sjukI vagn, som fältgensdarmerna just, nu höllo på att l undersöka. Ingen bekymrade sig om liken efter den franske general och öfverste, som låg bland de öfriga döda; endast några enskilda soldater uppehöllo sig något längre hos dem, och gingo sedan likgiltigt sin väg. Det betyder ju så föga — ett menniskolif bland tusende! I Värre än på fälten såg det uti Trouville, VionlIloilla each Rasanvilla Här vara läkarne håde fran