Aftonbladet – 3 september 1870, sida 3

Dlet anlatlcn Oc IOrOiall pau OG LVITHRGA Vill tystnad af hela kammaren, med undantag af ett tiotal af medlemmar, om man dagen derpå, då regeringen lät skymfa denne hedervärde deputerade genom alla sina tidningar, skulle ha sagt, att ett ögonblick skulle komma, då dynastien, som ej frivilligt kunde hafva hr Thiers som rådgifvare, genom ett dekret skulle bli tvungen att taga honom dertill, — helt säkert skulle en sådan profet bli behandlad som en vansinnig. Emellertid har hr Thiers blifvit utsedd till medlem af försvarskomiten, icke allenast utan att ha sökt bli det, utan till och med utan att han visste af det, just af den allmänna meningen påtvingad denna styrelse, som icke vanhedrar honom. Helt visst ligger häri nåot som bör trösta hr Thiers för mot honom egången orättvisa, men på samma gång bör det göra de skriftställare stolta, som understödt hr Thiers mot denna lavin af smädelser, som störtat öfver honom. I dag har hr Thiers varit föremål för lyckönskningar. Jernvägarne och kriget. Kölnische Zeitongs militärkorrespondent skrifver om jernvägarnes betydelse i nuvarande krig följande: Ju djupare vi med den starka armå, vi nu ega, intränga i hjertat af Frankrike, desto vigtigare måste det äfven vara för oss, att inneha flere jernbanor, på hvilka vi hastigt kunna skicka efter henne lifsmedel, ammunition, vapen och förstärkningsmanskap, samt föra tillbaka sårade, sjuka, de många fångarna och bvad föröfrigt tagits till byte.. Så lävge Metz ännu ärifiendernas våld, undandrages oss begagnandet af Saarbräcken-MetzParis-linien, och således ha vi nu den enda linien Landau-Wissembourg-Haguenau till Wendenheim, der den inmynvnar i StrasbourgParis-linien. På denna enda linie måste nu största delen af den ofantliga materiel, som går till armen, röra sig, emedan linien från Saarbricken tyvärr är spärrad genom Metz. Ha vi nu väl fått Strasbourg i värt våld, så kan der lätteligen i stället för jernvägsbron vid Kehl en pontonbro slås öfver Rhein, och vi kunna begagna de badiska jernbanorna till Kehl samt från Kehl Strasbourg-Paris-linien, så att då två linier skola stå oss till buds. Jernvägsliniernas betydelse visar sig i detta krig åter mycket bestämdt. Deras besittande är nu ojemförligt mycket vigtigare än flodliniernas, och det mäste alltid vara en krigshärs första sträfvan att bemäktiga sig så många jernbånor som möjligt och göra dem tjenstbara för sina ändamål. Att förse de ofantliga krigshärar, med hvilka stora nationer nu föra krig, med proviant och ammunition skulle utan besittningen af jernbanor vara rentaf en omöjlighet, och hela krigföringssättet har genom dem blifvit fullkomligt förändradt mot förr. Så stå t. ex. nu under konungens af Preussen öfverbefäl 1,100,000 soldater, och om vi också skulle derifrån afräkna 100,000 man, återstår dock alltid en million. Af denna million befinna sig i depoterna, fästningarna, de större garnisonsstäderna samt vid Österoch Nordsjökusterna omkring 400,000 man, men omkring 600,000 man stå nu redan på frausk mark eller åtminstone i det omedelbara grannskapet dertill. Dessa 600,000 man befinna sig pu till större delen på den jemförelsevis lilla land: remsa, som begränsas af Rhein och Mosel eller, sedan vi gått öfver den senare, af Maas. Det är tydligt att så stora trappmassors underhåll på en enda landsträcka, på hvilken förut redan omkring 200,000 fransmän stått i hela veckor, skulle vara en fullkomlig omöjlighet, om icke jernbanorna oupphörligt i jättestora bantåg släpade dit mjöl, slagtboskap och öfriga förnödenheter. Så länge denna fortskaffning sker på särskilda banor i Tyskland, försiggår den jemförelsevis hastict och ordentligt, men när den i Mannheim går öfver till de Rheinpfalziska banorna, hvilka måste föra större delen deraf till Frankrike till hären, så uppstå stockningar på stockningar, hvilka då äro så mycket svårare att bringa i ordning, som en del af de pfalziska banorna ha blott ett enda spår. Derföre kan det lätt hända, att en trupptransport eller en ammunitionskolonn oafbrutet i 24 timmar färdas från Magdeburg till Mannheim, men deremot från sistnämnda ort till Wissem bourg måste tillbringa fulla 48 timmar; så stora äro stockningarna på sistnämnda sträcka. Att vid dessa omätligt långa bantåg, hvilka till på köpet föras af lokomotivförare och konduktörer från alla möjliga banor i Tyskland, som alltså alldeles icke känna till trafikförhållandena, sammanstötningar skola ske är oundvikligt, och jag undrar blott på, att detta icke sker ännu mycket oftare. Jernbanornas hela drittpersonal är redan till det yttersta öfveransträngd och uttröttad. De komma knappt hvarken dag eller natt ur kläderna, och det är derföre icke att undra på, om stockningar, misstag och olyckshändelser af alla slag förefalla. Om de tjenster, som de tyska jernbanorna göra i kriget, skrifves i Kriegs-Zeitung: De tyska jernbanornas prestationer i detta krig äro utomordentliga och, då trupperna måste fortskaffas på mycket större sträckor än 1866, äfven af störra betydelse än nämnda år. Enligt den hittills vunna erfarenheten kunna en bataljon, en sqvadron eller ett halft batteri fortskaffas med ett bantåg. För ett fältartilleriregemente ensamt skulle således erfordras 32 bantåg, till hvilka ytterligare komma 27 bantåg för artilleriparkerna. Åntalet af de för en hel armökår erforderliga bantågen beräknas till mellan 130 och 150, och en armå af 10—12 sådana kårer skulle alltså för hela sin fortskaffning taga i anspråk mellan 1300 och 1800 bantåg. Således kommer med 12 dagar och 5 hufvadbanor pr bana och dag på hvar och en af dem ett antal af 23 till 27 bantåg, under det att 20 till högst 24 tåg hittills antagits såsom maximum af en banas trafikförmåga. En vigtig sak är dessutom att märka, nemligen att vid nuvarande trupptransporterna företrädesvis blott tre banor ha att ombesörja den den hufvodsakliga fortskaffniogen, af hvilka I stundom ända till 50 bantåg och deröfver dagligen afsändas. Noggrannare meddelanden framdeles om jernvägstrafiken skola visa, hvilken stor andel jernbanorna haft i vår snabba koncentrering och dermed i fälttågets lyckliga början. Franska armeförvaltningen.