Aftonbladet – 3 september 1870, sida 2

departementet beteende och att afskeda dessa ; embetsmän, men Hvad skulle de ha iträttat i spetsön för sina försvarslösa administrös emot öfvade soldater? Napoleon II:s regering kunde icke; utan att åfventyra sin tillvaro, våga beväpna nationen, och icke heller kunde hon vägra ätt göra det utan att fördölja farans öfverhängande beskaffenhet. Detta förklarar hvarför man så envist fortfarit att föra landet bakom ljuset. Regeringen har visserligen på sista tiden icke varit overksam. Hon är redo att göra hvarje ansträngning för armöns förökande och för att sätta den i stridbart skick för landets försvar; men hon har lagt alla möjliga hinder i vägen för medbuörgare, som önF, skat försvara sig sjelfva. Det kan omöjligen bestridas, att det ju låg en fara i en beväpning af alla fosterlandsvänner utan undantag, ty hvem skulle ha afväpnat dem efter krigets slut? Den som fjettrar en nation, som kämpar för sjelfva sin tillvaro, ådrager sig emeilertid ett froktansvärdt ansvar. Napoleon Ilt:s regering har gjort detta för att rädda de ktjserliga institutionerna. Skall syftemålet vinnas? För en vecka sedan skulle jag utan minsta tvekan ha besvarat frågan med nej, men nu har sakernas utseende betydligt förändrat sig. Kejsaredömets stödjepelare börja, midt under den ruin de framkallat; åter repa mod och hota att vända bladet mot sina motståndare. Det är icke alls omöjligt att äfven det besegrade Frankrike kan komma att tillhöra Napoleonerna. Efter våra första motgångar, då kejsarens dåliga ledning stod för alla klar, utbröt en storm af ogllande, i hvilken bönder, soldater och borgare med en mun instämde. Till och med de lydaktiga deputeradena af högern syntes färdiga alt förråda sin herre. Kejsaren hade biifvit fulikomligt undanskjuten, och det tycktes omöjligt att han någonsin skulle kunna återvända till Paris, utan för den händelse att segern log emot honom. Men tillfället att fråntaga Napoleon III hans makt — om det verkligen förefanns — blef icke begagnadt och torde icke mera återkomma. Räddhåga hos några, fosterlandskärlek hos flertalet, inbördes söudringar framför allt, hindrade de kiberala att beslutsamt tillgodogöra sig im erialisternas fullständiga konsternation. Man kom öfverens att uppskjuta alla politiska debatter och att endast tänka på den gemensamma fienden. De handlade kanske härvid dygdigt och fosterländskt; men i sådant fall blir, fruktar jag, deras dygd sin egen belöning. Det synes nu vara tydligt, att om kejsaredömet skall dö, kommer det att dö först efter skarp strid. Det försvarar sig utan alla skrupler och icke utan framgång mot I sina inre fiender. Då kabinettet Ollivier föll, ljust vid den tiden då de liberala gingo in på att uppskjuta räkenskapens dag, tillsattes laf kejsarinnan en ny ministör, tagen utesluTtande ur kammarens höger. En försvarsIkomite valdes ur samma synpunkt. Hvad den kejserliga regeringens motståndare än I gjorde, han sjelf atfsvor icke någon fiendtligbet, afstod icke från något misstroende. I Hvarje ansträngning af venstern att få en andel i sakernas ledning har blifvit omintetgjord. Kejsaren skördar nu frukterna af att han bibehållit sitt bestuckna parlament, Toch hans officiella kandidater ha gjort honom goda tjenster. — Till och med nu, då i elfte timman hrr Daru, Talhonet och Thiers blifvit inkallade i försvarskomitån, ha de varit nödsakade att mottaga sin utnämning af regeringens hand och icke af kammaren. Grefve Palikao tar sin värdighet i akt emot general Trochu och förklarade i dag i kammaren, att han icke skulle tillåta att någon vapenutdelning till nationa!gardet verkställdes af någon under honom subordinande. Så längt kan detta möjligen kallas ärlig strid, men andra medel, som icke kunna ur någon synpuokt försvaras, hafva blifvit anlitade. Hela administrationen är imperialistisk, och i Frankrike är administrationen allsmäktig. Prefekter och underprefekter ha med all flit för befolkningen utpekat oppositionen såsom orsaken till alla våra olyckor. Det var, att börja med, venstern, som aldrig ville höra talas om krig, som villo minska soldaternas antal. och inskränka anslagen det att vi skulle blifva slagna, och nu är et vensteru, som önskar drifva kriget till det yttersta i hopp att kuona omstörta. kejsaredömet. Oppositionen är sammansatt af förrädare — legitimister, republikaner, orleanister — som önska fiendens seger för att störta kejsaren. De ha skickat pengar till preussarne och vilja öppna Paris portar. För att underblåsa denna imperialistiska propaganda har ett antal Conseillers dEtat blitvit skickade till landsorterna, der.de. utföra samma 1 BRpåraR som republikens kommissarier ett slags imperialistiskt jacquerie. . Jag skulle kunna uppräkna ett dussin deputerade af oppositionen, som ieke skulle vara säkra till lifvet bland sina valmän. Hr Tachard, deputerad för Muhlbausen, utpekades häromdagen i ett lokalblad såsom preussarevän. Hr ouvencel, representanten för Seine-et-Marne, höll på att bli stenad till döds; hrr TEstournel och dHeseques, båda deputerade för Somme, sluppo med knapp nöd undan. Alla godsegare, som misstänkas för fiendtlighet mot kejserliga regeringen, utpekas åt folkbämnden såsom: preussarnes vänner. Mordet på hr de Moneys var den förfärligaste handling af massans okunnighet och raseri, men flere andra fall, mindre upprörande ehuru af samma slag, ha sedandess inträffat. Resultatet är, att många familjer i förskräckelse lemnat sina egendomar, der deras närvaro. under en tid sådan som denna skulle kunnat vara så nyttig. Sjelfva Paris torde endera dagen blitva en ganska farlig post för deputeradena af oppositionen. Och under det allt detta försiggår, står fienden utanför porlarne. En korrespondent till danska Dagbladet skrifver den 26 Augusti: ffekten är underbar synnerligast bland l! bönderna. Vi hotas nu i sjelfva verket med ;