Aftonbladet – 31 augusti 1870, sida 2

Tidningsöfversigt. Sydsvenska Dagbladet, som utgifves i Malmö, innehåller följande ledande artikel: Den spänning, hvarmed man öfverallt och inom alla samhällsklasser i Sverige följer det pågående krigets skiften, och den djupa oro, med hvilken man emottager hvarje tidning om ett nederlag å fransmännens sida, visa att man — i trots af åtskilliga tidningars motsatta försäkringar — lifligt känner med sig, att våra egna intressen äro invecklade i detta krig och att dess följder lätteligen kunna blifva af genomgripande vigt för vår egen och hela den skandivaviska nordens framtid Under sådana förhållanden måste det vara en pligt för en hvar, som fäderneslandets väl ligger om bjertat, att i tid söka göra sig förtrogen med de faror, hvilka vi kunna komma att gå till mötes och de medel, hvilka vi ega till att afvärja dem. Känner man Preussens historia alltifrån Fredrik II:s tid; erinrar man sig, att det var ifrån Preussen, som planen till Polens delning utgick, och att Preussen efter delningens verkställande gång ef ter annan varit med om att undertrycka hvarje der uppstående fribetsrörelse; påminner man sig huru Preussen plundrat Danmark och ännu står med svärdet upplyftadt öfver dess hufvud; besinnar man att Preussen efter Kriget med Österrike år 1866 sökt att förvandla hela Tyskland till en enda arm, för att dermed kasta sig öfver Frankrike och krossa det; betänker man att Preussen under samma tid begärligt sträckt sina armar ef. ter Holland — betänker man allt detta, så synes det ingalunda troligt eller sannolikt att Preussen, om det verkligen lyckas att besegra Frankrike, skall komma att begagna denna sin seger med hofsamhet och af aktning för andras rätt afstå från de utvidgningsplaner, hvilka det förut visat sig bära i skölden. Icke heller är det troligt, att Preussen vid bemödandet att genomföra dessasina planer skall komma att sakna understöd at det tyska folket i det hela eller ifrån dess sida dervid röna något motstånd. Tyskland är onekligen genom hela sin verldsställning ämnadt att vara den europeiska kulturens centralland, och man bör med tacksamhet erkänna, att det gjort ganska mycket för att motsvara denna sin höga bestämmelse. Men å andra sidan är det lika onekligt, att det tyska folket, i känslan af sin andliga kraft och sina materiella tillgångar, blifvit intaget af ett högmod, som knappast känner några gränser. Tyskarne synas numera betrakta sig såsom sjelfva kultw folket, i hvilket alla andra folk äro ämnade att uppgår, och hvilket de äro kallade atttjena. Detta öfvermod hos tyskarne sammanhänger med en brist i deras bildning, som onekligen är väsentlig och som till en del åtminstone torde kunna förklaras ur deras föregående histöria, Med all deras lärdom, med all deras intellektuella och estetiska odling sakna tyskarne i allmänhet ett lifligare medvetande om andras rätt och aktning för densamma. Detta medvetande befinner sig hos dem ännu på en jemförelsevis ganska låg punkt af utveckling. Men om så är, så kan man taga för alldeles gifvet, att det tyska folket, om det känner sig i besittning af en öfverlägsen makt, skall i fråga om behandlingen af andra och svagare folk göra helt och hållet gemensam sak med Preussen. Frågar man efter bevis för denna det tyska folkets bristande aktning för andras rätt, så möta oss dessa icke blott på det politiska området, utan äfven på litteraturens och konstens och hela de menskliga uppfinningarnes vidsträckta fält. Hålla vi oss först till det politiska området, så är det utan tvifvel anmärkningsvärdt, att knappast någon af Tysklands tidningar höjt sin röst till de olyckliga polackarnes förmån, äfvensom att Kölnische Zeitung är det enda tyska tidningsblad, som tillstyrkt Preussen att till Danmark återställa NordSlesvig, hvarvid dock inga rättsgrunder, utan endast klokhetsskäl blifvit anförda. Äfvenledes är det karakteristiskt, att det sätt, hvarpå Nordslesvigs befolkning i allmänhet och särskildt dess bebjertade representanter Kräger och Ahlman bebandlats af Preussen, icke blifvit föremål för det öfriga Tysklands ogillande. Vända vi oss till litteraturen och konsten, så kan man icke annat än förundra sig öfver den tilltagande oförsyntbet, med hvilken tyskarne till