Aftonbladet – 31 augusti 1870, sida 2

gna sig and:a folks egendom och utgifva den för in. Detsamma gäller om upptäckter och uppfinlingar af hvad slag som helst. Bland de snart agdt otaliga exempel, som härpå skulle kunna införas, vilja vi blott anföra några, som särskildt ästat sig i vårt minne. Sålunda yttrar en tysk ärd vid pamn Holzman i sin inledning till Inlische Sagen (2:dra uppl. 1859), hvilka af honom nlifvit öfversatta: es sind also die Sagen, die ich jer mittheile, gewissermassen unser Eigenthum, ie sind gewissermassen urdeutsch, wenn schon mit viner ganz indischen Färbung.. Andra tyska de, såsom t. ex. Mannbardt, Streckfuss, Wirth, rklara att den nordiska Eddan är tyskarnes tillhörighet, och, enligt hvad en korrespondent till en af Stockholmstidningarne nyligen berättat, skall lenna förklaring hafva blifvit så villigt accepterad Tyskland, att den der numera kan anses såsom den allmänt gällande åsigten. I Hettners Litteraturgeschichte des achtzebnten Jahrhunderts (3:ter Theil, 3:tes Buch, 1:ste Abtheilupg) omnämnes Thorwaldsen på ett sätt och i ett sammanhang, som gifver anledning att antaga, att han af författaren betraktas såsom en tysk konstnär, likasom Jenny Lind under sin glansperiod sades vara eine ächt germanische Sängerinn. För några år sedan framkom en preussare med det påståendet, att han vore den egentlige uppfinnaren till Lings gymnastik, så att en af Lings omedelbara lärjungar, Georgey, fann sig föranlåten att meddela tyskarne den upplysningen, att grunddragen till Lings gymnastiska system vore i tryck offentliggjorda redan innan den ifrågavarande preussaren var född. — Nyligen hafva vi sett att mani Minchen kommit underfund med att Jönköpings tändstickor i sjelfva verket härstamma från Tyskland, hvilket troligen eger lika mycken grund, som att — man förlåte oss denna sammanställning af det lilla och det stora! — äran af Amerikas upptäckande tillkommer tyskarne, alldenstund första tanken på en vestlig kontingent skall hafva upprunnit i en tysk hjerna. (Detta påstås i Wirths Deutsche Geschichte IV:te Auf. v. D:r Zimmermann, Stuttgart 1861). — En likartad benägenhet att tillegna sig andras egendom, som den vi nu sett, framsticker t. ex. i ett nyligen utkommet nummer af tidningen Bazaren, hvarest tidningen talar om unsere Deutsche Ostseebäders och ibland dessa äfven uppräknar Kopenhageno, Marialyst och — Gothenburgv. Det torde ej kunna anses såsom alltför vågadt, om vi äfven uti dessa och dylika fakta anse oss ega ett visst stöd i vår tro, att det tyska folket i det hela skall komma att låna det segrande Preussen en villig arm vid utförandet af dess rofgiriga planer. Man torde sålunda kunna taga för alldees afgjordt att Preussens slutliga seger öfver Frankrike snart skall efterföljas af Danmarks fullständiga eröfring och Hollands införlifvande med Tyskland. Ty hvilken makt skulle dervid komma att lägga Preussen hinder i vägen? Månne Italien och Österrike skola göra det? Mera sannolikt är, att de skola vara glada att kunna i förhållande till Preussen bevara sina egna rikens integritet. Eller månne England skulle vilja äfventyra ett krig för Danmarks räkning? Ingen, som känner Englands senare historia, kan på allvar tro något sådant. Eller skall Ryssland företaga ett sådant krig? Vida troligare är att Ryssland skall söka att i godo komma öfverens med sin gamle vän och bundsförvandt Preussen om en ersättning, som kan anses motsvara Danmark och Holland. Och det lider intet tvifvel att — såsom ofta blifvit sagdt — Sverige och Norge skola utses till denna ersättning. Preussens slutliga seger öfver Frankrike innebär sålunda en lika stor och gemensam fara för alla tre de skandinaviska länderna. Må derföre det svenska folket vakna upp ur den betänkliga sorglöshet, i hvilken det under en femtioårig fred låtit invagga sig, och må det itid väpna sig mot faran! Eller skulle vi möjligtvis redan vara så förvekligade och moraliskt förslappade, att vi skulle vara benägna att — under glömska af alla våra stora minnen och vår framtida kal lelse — utan svärdslag afsäga oss vår sjelfständighet, vår rätt att såsom folk lefva ett eget lif? Ingen, som lyssnar till uttrycken af den stämning, som i dessa dagar genomgår det svenska folket, kan på allvar bysa en sådan fruktan eller befara, att vårt folk hellre skall lyssna till beqvämlighetens lockelser, än till pligtens och ärans röst. Men intet mod, ingen tapperhet kan fullkomligt ersätta bristen på en ändamålsenlig organisation af landets försvarskrafter eller saknaden af tillräcklig öfning i vapen för dess stridbare män. Aldrig har denna sanning varit ögonskenligare än den i närvarande stund är det genom Frankrikes olyckliga exempel. Vi våga derföre att uttala tvenne förhoppningar. Den ena är att vår regering icke skall låta ett visst parti inom representationen ännu en gång leka med sig vid fråga om försvarsväsendets fullkomliga ordnande, utan bellre göra denna sak till en kabinettsfråga än låta den ännu en.gång falla. Den andra förhoppningen är, att det närvarande ögonblicket icke må blifva begagnadt blott till förökande af krigsmaterielen, utan äfven till beredandet af nödig öfning i vapen för tvenne klasser af vår beväring. Det synes svårt att förstå, att detta sistnämnda steg skulle kunna medföra något slags ekada, men väl synes det kunna bidraga till möjligheten för oss att med förtröstan motse händelsernas utveckling. GöteborgsHandelsoch Sjöartstidning citerar ett yttrande af ven Hampvurgertidning, som innebär en protest mot föreställningarne: derom, att det s. k. frivilliga nordtyska sjöförsvaret skulle kunna arta sig.till ett slags kaperi. Då H.-T. icke nämner det -Hamburgska bladets namn, är det svårt att veta, hvilken vigt man bör tillmäta dess förklaring. För öfrigt tro vi gerna, att det icke blir synnerligt mycket af detta sfrivilliga sjöförsvar och att derföre äfven de olägenbeter man befarat af detsamma, i brutalt bemötande mot neutrala fartyg, kitsligt begagnande af visitationsrätt o. 8. v. icke kommå att framträda.