Aftonbladet – 30 augusti 1870, sida 2

HOHLOT OysA TLv få VILL VULI BLOUSIUBL Hale Franska kammarens session förliden onsdag företedde nästan lika stormiga scener som dagen förut. En af LD Indgpendar.ces korrespondenter ger deraf följande sammanfattade skildring: Sedan grefven af Palikao framlagt ett lagförslag angående inkallandet under fanorna af alla gifta eller ogifta f. d. militärer från 25 till 35 års ålder, uppträdde Thiers med sin berättelse om Keratrys förslag att upptaga i försvarskomiten nio deputerade. Utskottet har stannat vid att föreslå att kammaren skall invälja tre deputerade. Kabinettet har icke velat godkänna denna medelväg utan fordrar att de deputerade skola utses af regeringen. Utskottet, som icke under närvarande kritiska förhållanden vill störta kabinettet men icke heller kan gilla dess förslag, har icke fattat något beslut. Keratry försvarar sitt förslag: Han gör det med mycket lögp, mycken själsnärvaro och talang, förklarande, att venstern allt hitintills: erkänt det politiska stillestånd som synts framgå ur förhållandena; men då han ser att man återvänder till de gamla misstagen, att man utnämner marskalk Vaillant till medlem af försvarskomiten, att Rouher begifver sig till Rheims för att rådföra sig med kejsaren, och att man tyckes sätta de dynastiska intressena öfver nationens, är det kammarens pligt att. fordra att man låter den taga del i arbetena för natwnalförsvaret. Talaren tror, att hans förslag är mera gapadt att befästa kabinettet än att skada et. Lifligt applåderad af Venstern, lemnar Köratry tribunen, som intages af Clemens Duvernois, hvilken i ett matt och ofta ojemnt öredrag motsätter sig förslaget, emedan det inför det lagstiftande elementet på den verkställande maktens ofnråde och följaktligen kränker konstitutionen. (Bifall af majoriteten.) Nu uppträder Pieard med ett föredrag, som förrådde mycken rörelse och äfven framkallade en sådan, men hvari likväl hans vanliga qvickhet icke förnekade sig. Vi hafva, sade han, för ett ögonblick glömt styrelsens namn. Men denna glömska bör hafva sina gränser, och när den kommer i strid med nationalförsvaret måste vi tala. Ministeren består för öfrigt af tvenne elementer. Krigs ministern tala vi nu icke om. Han tillhör icke oss, utan Frankrike. Hvad de andra ministrarne beträffar, hafva vi icke gjort afseende på deras namn. Men de tillhöra den yttersta högern, och då de synas börja återgå i de gamla spåren, böra vi hejda dem på denna väg. Minmsteren må så mycket den vill säga till oss: sköten er egen sak och låten oss sköta vår.; vi kunna icke under de förfärliga omständigheter, i hvilka vi befinna oss, låta den affärda oss med några spetsfundiga distinktioner angående konstitutionen. Landet uppfordrar oss eftertryckligt — det beder oss att utöfva en ständig kontroll öfver dess försvar. Vi göra anspråk derpå, och genom att vägra oss det, påtagen I eder en förfärlig ansvarighet. Grefve de Palikao gendrifver med några ord den åtskilnad Picard velat göra mellan honom och hans kolleger, och Jules Favre bestiger tribunen. Genom att beröra frågan om dynastien, framkallar hans föredrag en oerhörd storm. Våra olyckoör), sade han, måste tillskrifvas en olycksbringande ledning. Antingen oskicklighet eller förräderi — jag vet det icke; framtiden skall visa det. Allt, hvad vi nu kunna säga vid åsynen af våra generalers och soldaters hjeltemod är, att om Frankrike hatt en god ledning skulle det varit oöfvervinneligt. Detta bevisar, att man i den kris -till bvilken vi kommit icke kan skilja politiken från försvarsfrågan. Det är i sjelfva verket regeringens politik som störtat täderneslandet i förderfvet, och denna politik måste ovilkorligen ändras. Trefaldt förbannad vare den, som vill grundlägga en tillfällig makt på fädernesländets ruiner, men vi kunna likväl icke fortfara med det system som störtat oss. (Bifall från venstern: Häftigt sorl från högern.) Vi kunna icke mora tillåta, att man säger till oss: Styrelsen vakar, det är nog.o :Äro vislafvar som gå i striden på en tyranns bad, eller äro vi ett folk som slåss för sitt oberoende och sitt områdes integritet? Låtom oss i det sednare fallet sköta våra egna angelägenheter. Man säger: Felen skola: vi se sedan. Nej, nej, vi skola se dem genast; detta är oundgängligt för Frankrikes räddning. (Bifallsrop. Väldsamina afbrott.) Hvad, wina berrar! I viljen icke: att man skall säga folket hvad det går att döför. (Utrop, tumult.) Ar det för fäderneslandet eller är det för de institutioner som hafva förorsakat alla våra olyckor? (Buller, skrän, nytt tumult.) Hvad!