Aftonbladet – 30 augusti 1870, sida 2

krig. Han skall också, utom sig af förtjusning, när krigsförklaringen anlände, ha utbrastit: nu ha vi den gamla räfven i fällan! Hemligheten i hr v. Bismarcks framgångar ligger emellertid icke så mycket i hans listiga beräkningar, som icke ännu mera i hans oförvägenhet. I det ögonblick han anser lämpligt handlar. han med äkta burschikos framfusighet och konsiderationslöshet, ; som komma de at formalistiska byråkrater bestående kabinetterna att sitta med vidöppen mun och undra, om de skola tro sina ögon. Under det de äro fullt upptagna med att förvånas, handlar hav, och då kabinetterna slutligen kommit sig för att lägga sina kloka hufvuden ihop och försöka ha ett ord med i-laget, har han en fait accompli att hänvisa på, och han tager då ganska kallt de noter och depescher, hvarmed han be-: stormas, väl vetande, att de icke ha så särdeles mycket att betyda, ocb att det iche är så farligt, samt att det hos Europas öfriga regeringar är ett himmelsvidt atstånd emellan ord och handling, isynnerhet om hacdlingen kostar något och innebär någon risk. Krigs-objektet ligger numera i ganska klar dag. Striden gäller icke och har aldrig gällt den frågan, om Tyskland skulle ha rätt att organisera sig till ett fritt och enigt helt, som i defensivt hänseende vore utomordentligt starkt, men som: saknade -all hotande och oftensiv karakter. Nej, frågan är den, om Preussen, efter att ha uppslukat eller mediatiserat hela det öfriga Tyskland och med hjelp af alla tyska krafter kufvat och tiliintetgjort Frankrike såsom den enda stat som kunde och. ville upprätthålla den euroeiska jemnvigten, om detta Preussen—Tyskand skall, såsom den fruktansvärdaste, mest offensiva och eröfringslystna militärmakt, tå styra och ställa i Europa utan någon allvarlig gensägelse. Det dödliga hat emot kejsar Napoleon, som nu öfver hela Tyskland och isynnerhet inom-Preussen ger sig lutt inom alla kretsar, ofta på det vidrigaste sätt (se brefvet från Tyskland på annat ställe i dagens blad), är i detta hänseende ganska betecknande. Icke ha tyskarne så stor ömhet för Frankrike, att de hata Napoleon för hans inrikes politik; nej! han har, innan han ännu genom sjuklighet blef förslappad, varit den ende stateman, som fullständigt genomskådade Bismarck och var honom vuxen i förslagenhet; i afseende på den europsiska politiken har han haft vyer, som varit något vidsträcktare och mindre perukstockmässiga, än de engelska ministrarnes och öfriga kabinetters; en Julimonarki i Frankrike skulle sanvolikt icke ha lagt två strån i kors för Italien eller vid Pragfreden tvingat på Preussen några förbehåll till fördel för Danmark. Det är derföre, emedan Napoleon utgjort en motvigt mot Bismarck och ett hinder för reussisk eröfringslust, som tyskarne mot honom hysa ett så vildt och gränslöst hat.