Aftonbladet – 30 augusti 1870, sida 2

STOCEHOLM den 39 ång Ve victoribus! Så ropade häromdagen den gamle tyske demokraten Venedey, som nuär professor vid universitetet i Zirich, i ett österrikiskt blad till de segerdruckna och öfvermodiga preussarne. . Hän erinrar sina fordna landsmän, huru de stora segrarne och eröfringarne bragt förderfv öfver segervinnarne, huru romarnes segrar ledde till förlust af frihet och manlig dygd, slutligen till det eländigaste slafveri under segrande fältherrar, under usla cesarer och deras pretoriäner, huru franska republikens stora segrar ledde till cesarism och. Napoleon den förstes segrar till Frankrikes: fullständiga förslafvande. Det är fara värdt, menar Venedey, att dylika olägenheter skola uppväxa för det tyska folket ur de segrar, som detta folk. nu tillkämpar sig. Den gamle frihetsvännen har blifvit betänklig öfver den ton, som råder i Tyskland, han beklagar, att man icke blott i alla tyska sällskaper som politisera vid öleller vinglaset, utan äfven inom hela den tyska pressen begagnar ett språk emot alla andra folk, hvilket måste väcka äckel hos hvar och en som är i någon mån opartisk och står utanför inflytandet af ruset. Gent emot Frankrike, — säger den i landsflyktens hårda skola mognade och grånade politikern och vetenskapsmannen — är denna grofva förhäfvelse åtminstone oanständig. Mot den kämpande fienden är man skyldig den heder, som det anstår hvarje ärlig kämpe att visa: Den som: på samma gång han svänger sitt svärd spotttar sin fiende i ansigtet, är ingen ridderlig imotståndare. Hvad som särskildt manat Venedey att uppträda, ärden cesariska id, som nu allt högljuddare främträder öfverallt i Tyskland, idn om ett kolossalt soldatiskt Preussen-Tyskland, som skall herrska öfver grannfolken. Synnerligen har det väckt hans uppmärksamhet, att en hop officiella eller -officiösa sydtyska blad börjat förena sina röster i elt gemensamt skall mot Schweizo. Mau börjar nu i Tyskland i sitt gränslösa öfvermod gå så längt, att man vill tillämpa satsen: hvar och en, som icke är med oss, han är emöt oss och man synes hysa en icke ringa böjelse att handla i enlighet dermed. Venedey tror åtminstone att, det ligger system i denna påbörjade hetsjagt emot Schweiz och ropar derföre: ve det segrande Tyskland, om det, i stället för den besegrade, skulle öfvertaga herrskareocheröfringslustan! För vårt land är allt detta mycket lärorikt, om också icke synnerligen hugneligt. Så mycket borde man vid detta Jag åtminstone ha lärt, att det numera borde vara omöjligt att vidare tå höra talas om detta krig såsom ett dynastikrig och såsom i verkligheten ett angreppskrig från Frankrikes sida. Det visar sig alltmera klart, att kriget från tysk sida är ett folkkrig och ett eröfringskrig; man har lyckats egga äfven de tyska befolkningar, som förut fruktade och skydde det preussiska sabelväldet såsom pesten, att låta denna fruktan förblekna för ett ursinnigt hat mot arffienden, som man nu till Tysklands ära och inbillade fromma vill i grund krossa, utplundra och om möjligt vore tillintetgöra, Den officiella framställning om Preussens krigsförberedelser, som vi på annat ställei bladet meddela, ådagalägger tydligt, att dessa förberedelser icke kunnat ega rum på 14 dagar, att de skett sedan lång tid tillbaka,; under det prenssiska regeringen hycklat den vänskapligaste stämning emot Frankrike. Alltsedan 1866 har Preussen gjort de beräkningar och vidtagit de anördningar, som nu blifvit begagnade; det hade allting; till och med sin krigsplan, i fuliständig ordning, innan-någon anade att ett krig skulle utbryta. Bland alla de klippska grepp; somshr v.Bis-i marck gjort, är utan tvifvel det allra klippskaste, att när han var fullständigt redo för det-länge; militäriskt. och politiskt förberedda kriget mot Frankrike, han förstod: att spela sina kort så skickligt, att det skulle se ut som om Frankrike angripit Preussen, utan att detta fredliga land det ringaste tänkt på