Aftonbladet – 27 augusti 1870, sida 3

I To rr BU VV IVAM CIAR IGEUDEN VU henne i denna sak; framför allt är det mycket oförständigt att i hennes namn yppa några pretentioner. För öfrigt är här fråga om ett framåtskridande, hvilande på grundsatser, och både hvad det förra och de senare angår tillmäter man henne ej någon synnerlig auktoritet. Denna angelägenhet främjas ej derigenom, att hon anförtros vare sig åt en administrativ myndighet eller ett antiqveradt samfund för panegyrik och vexelbeundran; hon är de enskilda initiativernas uppgift, och sedan lunka nog både departementer och akademier så sakteligen efter. Bland missförstånd eller misstydningar, som eldat angreppen mot det nordiska rättskrifningsmötets förslag, böra vi nämna det påståendet, som vitnar antingen om oärlighet eller om ena ovanligt hög grad af tanklöshet, att rättskrifoingsmötet afsett en konstlad, skandinavisk språksammansmältning. Ej en enda punkt i dess förslag yrkar några förändringar, som beröra ordens ljudförhållanden eller ordformerna, utan blott ordens skrifeller stafsätt, såsom mötets norske sekreterare i sin berättelse uttrycker sig. Men det är en följd af de nordiska munarternas nära frändskap, att man genorh föreuklande rättelser af skrifbruket, som företagas med uteslutar.de hänsyn till blott endera språkets behof och utan afsigt att befordra en yttre likhet mellan svenskan och dansk-norskan, liksom på köpet vinner en. större öfverensstämmelse i de nordiska skriftmunarternas drägt, samt dermed ökad lätthet för det ena landets innebyggare att läsa det andra landets litteratur. Så är det sanna och verkliga förhållandet. Skulle det i tilläfventyrs vara denna i sakernas egen patur rotade skandinavism, som likt ett rödt kläde afficierat vissa lättretliga nerver? Ej mindre ogrundad är föreställningen, att den föreslagna förändriogen kommer öfver oss hufvudstupa och oförberedd. När rättskrifningsmötet 1869 sammanträdde, hade under de närmast föregående åren frågan blifvit ganska grundligt behandlad och utredd i flere förtjenstfulla afhandlingar. Vi nämna följande: Om Nordens sproglige enhed af L. Kofod, Om Tilnermelse mellem Norsk, Dansk og Sveask af K. Knudsen, Kan der göres noget for at tilvejebringe enhed i de nordiske sprogs retskrivning samt Hvad kan der göres for at tilvejebringe enhed i den nordiske retskrivning, af A. Larsen, hvartill komma rägra mindre uppsatser i Nordisk Tidskrift o. s. v. Man har ej tvekat att söka egga nationalkänslan eller, rättare sagdt, den mest bornerade bygdepatriotism mot rättskr ningsändringar, som visserligen äro riktiga och önskvärda från rent svensk synpunkt, men som man trott sig kunna gerom yrängda framställningar uttyda såsom obefogade eftergifter åt det dansk-norska språkbruket. Nu är emellertid förhållandet, att de flesta och största föreslagna förändringarna angå den danska och norska stafningen, emedan flertalet af dem, säsom J. Lökke yttrar, längesedan är genomfördt i den svenska rättskrifningen,. Redan en helt hastig öfverblick af mötets förslag måste härom öfvertyga enhvar, som ej nekar att tro sina egna ögons vitnesbörd. Derför har ock en af nordens utmärktaste språkforskare, E. Jessen, kunnat yttra, att hvar och en af N. M. Petersens rättelser — hvilka han anser tillsvidare utgöra msximum af tillrådliga danske rättskrifningsändringar. — utgöra ett närmande till svenskan,, samt att vi danske har kun at opfatte stredven efter rigtighed som et med streben efter tilnermelse til svensk retskrivning,, i hvilken senare han edast önskar ett rizga antal ändringar. Om man ej frånkänner enskilde språkforskare rätt att befatta sig med vår rättskrifnings förbättring, så tyckes det väl, som skulle en förening af flere sakkunnige för samma ändamål ej vara mer obefogad. Likväl har man sett en otyglad harm bryta ut mot rättstafningsmötet, såsom hade det företagit sig någonting så sjelfrådigt och otilllätligt, att det nästan borde genom, vi veta ej rätt hvilka, laga åtgärder näpsas, någonting i häfderna dittils oerhördt. Det nordiska -rättekrifningsmötet har emellertid, i ett annat land, en föregångare, hvilkens uppgift erbjuder så många analogier med det förres, att några ord derom här torde vara på sin plats. Det är bekant, att de södra Nederländernas eller Belgiens inbyggare till två tredjedelar äro på det närmaste blodaoch språkförvandter med holländarne i det nordliga nederländska riket. Belgiens sydliga provinser äro bebodda af de gallisk-romanska vallIonerne, hvilke, tala det nordfranska språket, endast att detta här stannat på en äldre utveckliogspunkt, men landets öfriga tre milioner, flamingarne, som äfven bebo den holländska provinsen Nordbrabant, äro med holländarne lika nära befryndade, som de skandinaviska folkgrenarne sins emellan. När de noräliga Nederländerna efter äåttioåriga strider tillkämpat sig oberoende, stannade dej södra landskapen, Belgien, först under de spanske odtiedan, efter freden i Utrecht, under de österrikiske habsburgarnes spira. Medan det befriade Holland gick en lysande utveckling till mötes, äfven på det vetenskapliga och literära området, sjönko i Belgien under det katolska presterskapets andeförqväfvande inflytelser litteraturen och modersmålet i förfall, och mellan den framåtpående holländskan och det vårdlösade flamska språket utbildade sig efterhand flere skiljaktigheter; sedermera öfversvämmades Belgien, under den stora revolutionen (1794 —1814), af franska språket. När efter Napoleons fall af de holländska och belgiska provinserna upprättades konungariket Förinta Nederländernav, framträdde snart spörjsnålet, hur man skulle kunna återställa enet melian det holländska och det flamska krifsättet. Den sedan så frejdade Johannes Franz Willems gaf redan 1824 en grondlig beysning af ämnet: iallmänhet hänvisande till det dre, enkla skrifbruket, utredde han i hvilka sunkter hvardera munarten afvikit från det ätta, i hvilka den enas rättskrifning hade företräde framför den andras, och föreslog de ftergifter, hvilka å ena eller andra sidan orde till det gemensamma målets vinnande öras. Under den flamska literaturens påAllanda kraftlan monltlamntenne han Sd