Aftonbladet – 27 augusti 1870, sida 3

OPM UMVY BRTYB9e eV Hal HyllgTvl MVH 1, I till armn med sin kår och varit i tillfäll ljatt göra henne stora tjenster. Han bär de ; mobila nationalgardets anspråkslösa uniform Bland hans frivillige, hvilka nästan alla ärc från Lothringen, såg jag en gammal man med grått skägg. Det är en son till general Semåle, hvilken år 1814 försvarade Strasboarg mot invasionen. WIESER LITTERATUR. Rättstafningsfrågan. Om rättstafningens grunder, med särskildt afseende på svenska språket, af Arthur Hazelius. (Norstedt söners förlag; 1: 50.) I Det är erkändt, äfven af de häftigaste motståndarne till den å bane bragta förbättringen af den svenska rättstafmngen, ja af dem i de starkaste ordalag framhållet, att vårt modersmåls rättskrifning företer ett regellöst godtycke, en växande förvirring. Lika allmänt borde det också inses och medgifvas, att ett sådant förhållande ej kan vara betydelselöst. En nation eger, såsom sådan, ingen värderikare skatt, än sitt fäderneärfda tungomål. Lika vackert som träffande har man sagt, att språket är nationens andedrägt: när det upphört att talas, har hon ock upphört att andas. Väl är det sant, att rättskrifningen är en yttre form, ett hölje, som ej omedelbart ivgriper i språkets bygnad och växt, dess inre ordning och lif, men det är ej mindre visst att en felaktig stafning kan efterhand och medelbarligen återverka förderfligt på sjelfva språkorganismen. Bland exempel härpå välja vi, med anledning af den ifrågasatta gemensamma reformen at de nordiska språkens rättskrifning, ett som visar Thuru ett oriktigt skrifsätt på samma gång framkallat en från den uvsprungliga och rätta afvikande, dansk ordform och dermed äfven gifvit upphof åt en — följaktligen tillfällig och onödig — afvikelse från det svenska systerspråket. I den norska redogörelsen för det nordiska rättskrifningsmötet upplyser förf., att verbalformer som nåede, troede, flyede m. fl. tillförene skrefvos nåde, trode, flydde, jmen så inkom det s. k. understödjande e, hvilket i tidens lopp gjort dem till trestafviga ord i det högre föredraget, medan uttalet i umgängesspråket, åtminstone i Norge, ännu gifver de flesta dylika ord blott två Istafvelser (såsom i svenskan). Detta exempel må pu anses icke vitna om någon synnerligt skadlig inflytelse, af en felaktig rättI skrifning, på sjelfva språket, men prof på ) mera vanställande inverkningar saknas ingalunda. Dessutom skulle vårdslösandet af I modersmålets klädedrägt, om det finge ohämmadt fortgå, röja en likgiltighet för den dyrbara egendom, folket besitter i sitt språk, som sorglig i sig sjelf äfvån kubde leda till ännu sorgligare följder. Redan af desstskäl borde det ej af någon förnekas, att frågan om vår rättstafnings förbättrande är någonting vida mer, än ett småaktigt skolgräl eller ett i praktiskt hänseende ovigtigt pedanteri. Hr A. Hazelius betonar i sitt högst förtjenstfulla arbete om rättstafningens grunder, som för några veckor sedan lemnat pressen, att en rättad och förenklad stafning skulle lända undervisniogen till ej ringa lättnad, och att sålunda rättstafningsfrågan äfven är en folkbildningsfråga. -Han står ej ensam om denna åsigt. Samtidigt med hans bok har dr Jak. Bucher, professor i Luzero, utgifvit en afhandling som, vidkommande tyska språket, just gör denna sida af saken gällande, såsom redan titeln visar: Uber Vereinfachung der deutschen Reohtschreibung. Eine Studie fir Freunde eiver bessern Jugendund Volksbildung). Författare,-som skrifvit om de engelska skolorna, ha framhållit hvilka svårigheter och hinder för undervisningen, det absurda engelska stafsättet medför. E. Wagner t. ex. omtalar, huru man vid andervisningen i innanläsning tillgripit en egendomlig look--and say-method, hvilken väl torde vara en tjenlig nödfallsatväg, men hvilken ock skarpt belyser förvändheten af en s. k. rättstafning, i hvilken ett djupt svalg är befäst mellan ljud och tecken, mellan tal och skrift. Han beskrifver den sålunda: sie besteht darin, dass man die einzelnen Buchstaben gar nicht zuerst fir sich, sondern gleich in Silben oder kleinen Wörtern vereinigt den Kindern vorfihrt und sie dieselben unmittelbar lesen lässt, so dass der Begriff der Zugehörigkeit von Laut und Zeichen gleich an einer Vereinigung von zwei oder mehreren der letzteren sich bildet. 1 den välbekanta reseberättelsen om de skotska skolorna meddelar Hartvig Nissen om undervisniogen i engelska språket, att det till och med i de öfversta klasserna är vanligt, att examinationen slutar med att låta lärjungen stafva några af de i stycket förekommande oid. Det är nu visserligen dess bättre sant, att det svenska skrifsättet ej kan i onatur jemföras med det engelska; men i alldeles samma mån, det företer denna oemotsvarighet mellan ljud och tecken, som stöter barnets öra och öga, samt tvingar det att nedtysta sin eftertanke och blott anstränga sitt minne, i samma mån lägger det ock stötestenar i vägen för läsfärdigheten. När nu denna är ej blott det första vilkoret för all bildning, utan ock så godt som hufvudsumman af den bildning, folkskolan meddelar — och med denna bildning får det stora flertalet af den uppväxande ungdomen nöja sig — bör man ej då låta sig angeläget vara, att söka undavrödja de antydda stötestenarne? Deras borttagande är ju derjemte från teoretiskspråklig synpunkt riktigt och önskvärdt, det stör ju intet intresse, om ej den konservativa beqvämlighetens, och det kan ej förmodas skola ske af sig sjelft — tvärtom är det ju uppenbart att, med skrifbrukets tilltagande regellöshet, de svårigheter skola ökas, medl hvilka dess oegentligheter belamra undervisningen i modersmålet. Må denna synpunkt ej underkännas at dem, hvilka sjelfve längesedan öfvervunnit de der svårigheterna, hvilka . glömt den: möda de kostade, hvilka ej såsom lärare. påminnas derom, och hos hvilka, under dagligt syslande med bok och: penna, l: den inlärda onaturen småningom blifvit en!l slags natur. Saken är en annan för allal4 HI ee PN Um RO RT SO OF