Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

rade så snällt, sade hon i det hon skakade en del af innehållet i lille Jonas hand. Gossen emottog dem med ett glädjestrålande anlete. Hvad heter den der lilla flickan ? frågade Lilian lille Jonas vidare. Det är min syster, hon heter Anna, svarade han helt frimodigt, uppmuntrad af Lilians vänlighet. Hon är två år yngre än jag, hon är bara tre år. Jag tror du kan räkna, sade Lilian förvånad, hvem har lärt dig det? Det har morfar gjort, det är han, som sitter derborte och knyter på nätet, han med det hvita håret. Lilla Anna hade så småniogom närmat sig, åtföljd på ett litet afstånd af den öfriga barnskaran. Kom hit, lilla Anna, skall du få karameller, sade Lilian vänligt. Jag tror fröken Lilian roar sig med att tala med barnen, sade kammarjunkaren, som nu kom fram, ah, jag ser fröken utdelar bonbons, — ja, detär alltid mycket agrabelt att se barnens glädje vid dylika små cadeauer. Se der, mina barn! ropade kammarjunkaren i det han med en storartad geste kastade en mängd slantar i högen. Det uppstod nu ett förfärligt tumult; all blyghet och försagdhet tycktes vara borta; barnen tämlade om hvarandra och en del lufvades till och med riktigt dugtigt, till löjtnant v. Sterns stora förlustelse. En förträfflig idå, herr: kammarjunkare! utropade v. Stern skrattande, ni visar 0ss här verlden i smått. Man begaf sig emellertid längre upp åt ön. Friherrinnan gick omkring, mönstrande geaom lorgnetten allt och alla, och yttrade då och då några nedlåtande, halft oförstådda ord till de stackars enkla öboarne,