Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

Med afseende pården politiska ol England vu för tiden spelar innehåller Feedrelandet följande märkliga artikel: Det förefaller oss som under den nuvarande stora krisen ingen stat spelade en så jämmerlig roll som — England. Hvilken oerhörd skilnad mellan detta land för 80 år sedan och nu! Då var det den ledande makten i hela Europa. Från dess parlament utgingo de djupa tankarne och de allvarliga betraktelserna, de stora vyerna och de betraktande orden öfver en stum verld. Det var själen i alla de förbund som afslötös för att hämma revolutionens ström och verldsbeherrskarens segerbana. Dess stolta och viljekraftiga aristokrati var de vacklande tronernas fasta. stöd och den oförfärade försvararen af folkens sjelfständighet och frihet. Den allena. kunde Napoleons snille: hvarken besegra eller försona. När han var enväldig på fastlandet så var Engländ det på hafven. Från dess okäfliga kuster studsade hans maktbud vanmäktigt tillbaka. Det förstod att trotsa och b vta kontinentalsystemets jernriog; och slutligen segrade dess ihärdighet. Det satte sin fot på den besegrades nacke. Sannt är, att om dess politik på den tiden var på sitt sätt storartad, så var den äfven hänsynslös och grym. Den värnade frihet och sjelfständighet på landet, men tålde ingendera på hafvet. Den trampade sjelf folkrätten under fötterna lika mycket som han, hvilken den bekämpade. Den drog icke i betänkande att öfverfalla och nedbränna ett neutralt och: dertill beslägtadt folks hufvudstad och bortsläpa dess flotta af fruktan för att det icke skulle kunna bibehålla sin neutralitet. Och då det slutligen segrade visade det sig långtifrån högsinnadt. Det bortsläpade den störste man, vårt århundrade sett, som en simpel förbrytare, gaf honom en ödslig klippa till fängelse och sir Hudson Lowe till fångvaktare. Men trots all den orättvisa det i sin lidelse och i sitt högmod begick förtjenade det, om icke beundran åtminstone aktning, och dess egen fria press och parlamentets opposition skonade icke dess synder. Men nu, ack huru förändradt! Det är ju som om lord Palmerston varit den sista man som lefvat i England. Han vågade åtminstone ännu sätta en gräns för Rysslands roflystnad, då den hotade Turkiet, och uppoffra mycket penningar och många lif för Sebastopols ödeläggande och Svarta hafvets frihet. Men detta var också Englands sista politiska storverk. Det är som om det indiska upproret sugit dess sista sunda blod. Då detta icke utan möda var dämpadt, blef England plötsligen en asiatisk makt, som Europas kif och trätor icke mera angick, åtminstone icke såvida deicke kunde stillas gonom en sparlakanspredikan. Hvad är Gladstone annat än en omtänksam husmoder, som i sitt anletes svett sträfvar att skaffa sitt husfolk billiga varor och små skatter? Hvad är Disraeli annat än en lysande sqvallersyster, litet elak kanske, men ogenerad af alla grundsatser och rätt rolig? Och hvad är den medelmåttige poeten och medelmåttige statsmannen Earl Russel annat än en månglerska som ständigt utprånglat de halfva reformernas skämda fisk och hvilkens tandlösa mun med samma svada nedskäller