Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

nhvar som stör handeln på torget. MHjelten rån Abukir och Trafalgar och sir Charles Vapier, som slipade sin sabel för att i tvenne omrar hugga i Östersjön, Byron, för hvilens vilsekomne andes örnflykt universum ar för litet, och Tennyson, salongernas kaårierågel, William Pitt och John Russell — letta är milstolpar, som beteckna afståndet nellan England förr och England nu. Rossiff och mjölpudding äro visserligen en god ost för den som arbetar mycket. Men då let förtäres dag ut och dag in året om, gör let blodet tjockt, kroppen tung, själen slapp och känslan lam. Den engelska andan har blifvit kälkborgerlig, dess känsla sjuklig, dess vältalighet floskler och dess politik krämarpolitik. Dess välstånd och rikedom, alla de för dess fysiska lif gynsamma vilkoren hafva efterhand utöfvat ett demoraliserande inflytande på folket, hafva utbredt en förstenande nationalegoism. Men, skail man kanske säga, England vill dock försvara Belgien. Ja visst, sedan alla förklarat, att ingen vill angripa det. Anbudet är således icke särdeles högsinnadt. Låtom oss se, om Englånd, ifall en preussisk här kränkte Belgiens neutrala jord, skulle förklara Preussen krig! Vi tro deticke. Låtom oss se om. ifall kejsar Napoleon och grefve Bismarck verkligen komme öfverens om den sistnämndes förslag att Frankrike skulle taga Belgien och Preussen Sydtyskland, England skulle lossa ett enda skott för att bryta en sådan öfverenskommelse. Vibetvifla det högligen. Nej, England har numera endast vissa dunkla minnen af sin forna politik. Det vill gerna inbilla sig sjelft, att dess ord är aktadt och fruktadt. Derföre för det änpu ett sådant språk som om det hade en kallelse att vara skiljemah och öfverdomare. Men dess ord är vanmäktigt, ty man vet att ingen handling följer derpå. Sålänge det icke kostar någönting, skall det nog vara med. Men gäller det en pennys förhöjning af iokomstskatten, då drager det sig tillbaka. År 1805 bade det så när kommit till krig mellan Preussen och England, emedah det förra lät gifva sig Hannover i tvunget byte för en landsträcka i Sydtyskland. Ar 1866 tog Preussen af egen drift Hannover utan att gifva någonting derför och utan att England sade ett ord. Antwerpen har helt visst betydelse för Englands handel, men Tysklands andra utförselsport, Hamburg, har det icke mindre, och månne England likväl sagt något mot dess inkorporerande i Preussen? Det var löftesman för Slesvig. Det hade för denna garanti fått Bremen och Verden, som voro köpta för danskt blod. Det hade sedan brännt Kjöbenhavn och lösryckt Norge från Danmark, men uppfyllde det väl sin gamla förpligtelse med någonting aunat än fraser? Svek icke dess utrikesminister, John Russell, åa londonkonferensen sitt gifna ord att skaffa anmark Sliegränsen och lemnade det alldeles i sticket? Österrike fick vid Sadova plikta för att det varit med om att utplundra Danomark, som alltid understödt Österrikes tyska politik. Frankrike kommer kanske nu att på ett ännu blodigare sätt plikta för att det stillatigande tillåtit hvad ett bestämdt ord af kejsaren kunnat hindra; och England skall säkert icke beller undslippa det straff dess ömkliga politik förtjenat. Det är dock en tröst för de små folken, att om än verldsstyrelsen icke skyddar dem mot våld och orätt af de stora, om hon än tillåter öfvervigten i bajonetter och kanoner att skrifva den för ögonblicket gällande rätten, så straffar hon dock medelbart och omedelbart både öfvermaktens missbruk och underlåtenheten att försona hvad rätt är och leder sålunda genom historiens stränga skola till den insigt, att icke blott individer utan äfven folk och stater inför en evig domstol stå till ansvar för sina handlingar. RM a Ad Le FERRAN Ene