Aftonbladet – 26 augusti 1870, sida 2

pade fröken Mordenspetz i det hon på afstånd blef varse en liten ö, bebyggd med några eländiga kojor, ack, hvad det skulle vara roligt att få se ett sådant på närmare håll! Om damerna ha lust att gå i land och bese fiskläget, så kunna vi ju segla dit, sade kammarjunkaren, vänd till Lilian. Friherrinnan och. isynnerhet de unga flickorna upptogo med glädje förslaget. Det dröjer allt en stund innan vi komma dit, sade båtkarlen, vi få kryssa, ty det är rakt motvind ditåt, vinden har gått mera på vestkanten. Skulle inte friherrinnan vilja föreslå en skål för kammarjunkaren ? hviskade löjnant v. Stern i det han fyllde hennes glas med fräsande champagne. 7 Jo, det borde jag visst göra. — Mitt herrskap, sade hon i det hon höjde sitt glas, vi få ej glömma att dricka en skål för vår artige värd och tacka honom för allt det nöje han beredt oss; vi önska honom all möjlig lycka och trefnad i sin i dag invigda båt. Er skål, bäste kammarjunkare Lejonborg! smålog hon. Han bugade sig förnöjd. Man hade emellertid uppnått ön och sällskapet steg i land. Ett sorgligt intryck gjorde de kojor som lågo spridda på den lilla, ej med ett enda träd eller ens med en buske bevuxna klippholmen. En hop brunstekta och halfnakna barn lekte med stenar och snäckor ytterst på klippstranden. Ett par karlar voro sysselsatta med att laga en på land uppdragen båt, och någrå andra stodo och hängde upp fisk till torkning på väggen till sina kojor. På en bänk satt en gammal gubbe och knöt ett nät, och i dörren till hvarje koja stod en eller flera qvinnor, som med nyfikenhet betraktade det oväntade eleganta sällskapet.