Aftonbladet – 25 augusti 1870, sida 3

.De nutidens qvinnor, hvilka endast derföre välsigna framåtskridandet, emedan det befriat dem från några grofva arbeten och hushållsbestyr, och deri nu se ett privilegium på att göra intet, för: hvilka hemmet endast är ett ledsnadens hem, hvilket de ju oftare desto hellre söka undfly, för att, : -i småstäder, prata med grannfruarne eller deltaga i kafferep, eller i stora städer, flanera på gatorna, mönstra bodfönstren, tillbringa förmiddagarne i konditorier och aftnarne på teatrar, konserter och i sällskaper eller hemma fördrifva timmarne med att pryda sina toaletter med dyrbart bjefs och rummen med öfverflödiga saker, eller sysselsätta sig med onödiga broderier, hvilket de behaga kalla att arbeta, dessa qvinnor, hos hvilka tidens framsteg föranledt endast afateg, de hafva aldrig känt husets genius, aldrig hört det sakta suset af hans vingar, ännu mycket mindre låtit sig höjas uppåt af honom, för att nedhemta; icke såsom en gång Prometheus elden, utan himlen sjelf till det egna lilla hemmet, för att i den trånga. bostaden återfinna och sjelfva skapa paradiset, för hvilket utei verldens buller ingenstädes en varaktig stad erbjuder gig.. (Sid 16.) .. Och till hvad uppgår väl ihushållets budget utgiften för böcker i jemförelse med den för onödig grannlåt i toalettväg? I hvad förbållande stå väl de summor, som man utgifver för yttre prål.och . högst umbärliga modartiklar, till dem, som man använder på böcker? Och härtill, vi. måste säga det, hafva qvinnorna den förnämsta skulden. Afi de flesta. s. k. goda matmödrar, betraktas de penningar, hvilka männen utgifva för böcker och s tidningar, när dessa icke äro sådana, som de i och för sitt yrke behöfva, för rent bortkastade, och vid tillfälle gifves en liten påminnelse om, hvilka andra nödiga artiklar man hade kunnat förtl skaffa sig för samma utgift. Naturligtvis gifva I männen då efter och upphöra att skänka sina hu.Istrur och systrar böcker, när de se, att de icke bereda dem någon glädje dermed, utan ofta blott få förebråelser till tack, eller, om icke just detta, dock snart märka, att de onyttigaste och värdelöI saste grannlåter äro välkomnare, än den värderiI kaste bok. Eller om också dottern i allmänhet lär förtjust öfver en bekommen bok, så kan man ofta nog få höra modren göra den högt uttalade anmärkningen eller lätta antydningen, att man dock väl hade kunnat välja något brukbarare. I MA det i inskränkta förhållanden anses för en lyx, fnär frun eller dottern i huset sjelf köper en bok, som man kanske kunnat få låna, men att man utIsträcker denna åsigt äfven på skänker och emotItager icke blott bvarje toalettartikel, utan de lump: Jnaste och värdelösaste nipper och prydnader med större glädje än litterära gåfvor, är ett förfarande, hvilket hvarje hyfsad menniska borde blygas ända in i själen. Men tyvärr höra de familjer ännu till undantagen, i-hyilka man förmår att tillbörligen luppskatta andiiga ch-det-sanna värdetiaf deras egande. produkter-o (Sid.89—90.) Fåiängan har sin grund i em tonr inbillning öfver vissa företräden, väre sig till det yttre, såsom skönhet, behag, prydliga. och vackra kläder, — eller öfver några.i ögonen fallande själsgåfvor: snabbt omdöme, qviek-! het och så vidare. Med fåfängan är nu behagsjuka förenad; ens egen smickrande speIgel är icke tillräcklig, äfven af andra. måste man söka vinpa bifall för. sin fåfänga. p sonlighets-utmärkande egenskaper... Så. vänder sig hela sträfvandet utåt; icke på framkallandet af sådana verkningar, hvilka likasom trädets årsringar gifva vitnesbörd om-en inre växtlighet, utan, i likhet med, vågornas tioglar, allt plattare glida öfver vattnets spegel och slutligen icke-qvarlemna något spår. Den fåfänga flickan eller frun skall hog påträffa lättsinnige; uoge mäd, söm beundra dem eller hafva dem till lekboll. Men, — säger den nyss omnämnda boken: Är det nu ock qvinnans främsta uppgift att I. med sin kärlek; sin idealism, sitt sträfvaråe efter skönhet helga hemmet, så. skall detta dock icke ;. helt och hållet lyckas henne, om hon icke äfvewir lärt att förstå den verld; som omgifyer buset,-och iv om hon icke äfven, invigd af husets genius, kän-q ner sig stark nog att, icke allenast i hemmets: trånga krets, utan öfverallt der hon uppträder, uppenbara detta skönhetssinne, icke genom en dyrbar toilett och ett-tillgjordt. väsende, utan genom! sina handlingar och sitt hela uppförande, Hon: måste vara så medveten af sitt eget qvinliga värde, ! att hon vet att det icke genom någon råhet, nå! gon oren närhet, någon kamp med lifvet kan fråntigas henne. As. 60.) Man har ofta sagt, att det ej heller fat-;j tas fåfänga män, — och detta icke blott bland den -skägglösa ungdomen, utan äfven i den skäggbevuxna åldern. Utan, att nu vilja afgöra den naturenliga fördelningen af; fåfängans-måttde särskilda könen emellan, har ju mannen i allmänhet mindre tid att ni tillgodogöra denna böjelse. Vi medge, attji vi icke äro obenägne att tillskrifva det qvinliga slägtet, enligt dess natur, ett öfverskott : af fåfänga, måhända löpande parallelt med mannens äregirighet, men det är svårt att, fritt från alla. yttre inflytanden, klart fram ställa den inre motiveringen härför. Hurj som helst, flickan har under nuvarande förhållanden vida mera tillfälle och friare spelrum att utveckla sin fåfänga, än gossen och ynglingen, äfvensom. färre .medel att. använda: deremot; — och kuren: borde dock väl .ske,! åtminstone till en del, med samma medel. j Det kunde visserligen finnas ett osvikligt medel emot fåfängan: att slå i spillror barnets s: sköna, ljusa .drömverld. och öfverdraga den fl: med verklighetens. mörka dödsfärg, då skalllin utan tvitvel.fåfängan fly sin kos, men med jk: den äfven -lefnadslusten, glädjen öfver verk) N den. Men verlden är ej något kloster, de naturliga böjelserna icke, en synd; och det hörer-juw till. menniskans: väsenzatt fröjda. sig ! öfver det sköna.. Den fromhet, som möjligen skulle uppspira på en sådan mark, med sitt; verldsförakt och , sin verldsskygghet, är. ej; nägon helsosam planta, och man må ej göra sig några illusioner om dess frukter. Nej, deri består ej det rätta preservativet emot fåfängan, innan. bon, utbildar gig,: eller det rätta botemedlet, då hon redan slagit rot: Det lyder snarare så: man måste lära flickan att betrakta .yerlden och. dess föremål! efter deras rätta värde, utan att förakta och utan att öfverskatta dem; och att på samma, gång fylla själen med det skönas, sannas och godas. ideella verld. . Genom den froinhet, som sålunda uppkommer, skall det förgängliga och det fortvarande träda fram isin rätta. dager; och det skall då. blifva klart, l!äö hurusom det är menniskans uppgift att i det förgängliga inlägga spåren af det eviga, — en uppgift, i hvars lösning en väsentlig andel tillkommer qvinnan. fö ff b Tidens anda har det med sig, att man inom samhällets hushållning, och i allmänhet på: den menskliga verksamhetens område inrymt åt qvinnökönetett större spelrum än förr, I striden härom får man på motståndarnes sida höra mången ihålig fras ideligen upprepas, om hemmets härd, den sänna qvinligheten 0. s. v. . (Se, bland annat, ftanlkat Ållahardas nalomikr omat Tacka I g g a d si 8 ic u vi ej Sc Or hi