Aftonbladet – 22 augusti 1870, sida 3

), VCH Uhlanerna: St regemente uhlaner hö!l 3 hela vår arme i schack. Genom att slugt flacka omkring på våra gränser, genom att I här och der visa en handfull soldater, som , man uppoffrade, bragte fienden, hvilken man ; licke såg till, våra chefer ur fattningen, för-ledde soldaten att tro, att han hade framför I Sig trupper, som flydde vid första skott, och II vann isynnerhet dermed, att våra generaler Iskyndsärmt kastade alla sina trupper på den ;pankt, der man såg uhlanernå, och derifrån förde dem till en annan, alltefter som uhlanerna visade sig eller försvunno, och att våra soldater, uttröttade af dessa hastiga, succesiva, onyttiga, oupphörliga marscher, blefvo utmattade och sjuka. Det 84:de linieregementet har på detta sätt vid Phalsbourg, Sarreguemines, Forbach o. 8. v. tillryggalagt handratals mil, till en början utan att förlora en enda man; sedermera till följd af ansträngningarne lemnande efterlunkare och sjuka qvar hela vägen utåt. Men detta bekymrade generalstaben föga. Vet ni väl hvad som förnämligast upptog våra generalers uppmärksamhet? Det vär journalismen: Oheferna hade en förtecknivg på korrespondanter; som ingåfvo oro. De sysselsatte sig icke med preussarne, utan med Beckmann, ja verkligen med Beckmann, hvars signalement de hade. Om de hade användt hälften så stor ifver på att bespeja armen som de gjorde för att sätta sig i skydd mot tidningspressen, skulle Wissembourg och Forbach ha varit segernamn. Efter dessa bedröfliga ting vända vi oss till hvad som: är beundransvärdt: armeens bjeltemod; soldatens absoluta tapperhet; den största manlighet i smärtan och den sublimaste beslutsamhet äro nedlagda i dessa hårdt pröfvade själar. Besegrad, förföljd, dammig, hisklig att åse, men stolt, sade en jägareofficer till, mig, ännu svängande sin Afrötna såbel: År det väl möjligt att bli besegrad med sådana soldater? Låtom öss vänta tyskarne vid Metz, och de skola få på pelsen! Slaget vid Wissembourg. Constitutionel berättar följande episod från denna strid: Luften var förmörkad aft kulor från de batterier, som. preussarne småningom demaskerat på fransmännens venstra flygel, hvarest de koncentrerade sll sin styrka. Kanon. kulor, bomber och granater stötte samman med ett förfärligt brak. Det var ett glödande städ, bearbetadt af fantastiska väsen. Några kompavier. af första franska zonavregementet, att döma efter de qvarlefvor, som uppsamlades. på just det ställe, h den horceriska strid, som jag nu ämnar dra, egde rum, hade kommit i handgemän med. flera preussiska och baierska bataljoner, hvartill sedan slöto sig tio sqvsadroner ublaner. Preussiska infanteriets leder koncentrerade sig för att lemna rum för dessa nya hjelptropper. De voro visserligen redan förat åtta mot en, men de behöfde dock förstärkningar, för att kunna öfvervinna sina motståndare, Jag ser ännu dessa uhlaner i galopp störta sig öfver den lilla franska kolonnen. Detyska infanteristerna hade kastat signed längs murarne, för att söka skydd mot de kulor, som regnade öfverallt. Jag höll händerna för ögonen och jag kände tårarre rinna, utan att jag lagt märke dertill; jag insåg att fransmännen voro förlorade till sista man. På detta sätt förgingo några sekunder, medan jag stod der med döden i hbjertat. Bullret af. de galopperande bästarne. tilltog ständigt, och från fransmännens sida hördes icke så mycket som ett gevärsskott. De voro på knappt trettio stegs afstånd från de framsprävgande uhlanerna, då plötsligen ett skarpt, skärande ord, ett erda ord — ordet Fyrl ljöd igenom, ja öfverdöfvade bullret af fästs orna och denna orkan af menniskor, En blixt upplyste gatan, det främsta ledet uhlaner rullade omkull på chaussn. Inhouggnvingen afstannade såsom genom ett trollslag; detsamma var händelsen med skjutningen från fransmännen, ja icke. en gång ett rop hördes. Endast de sårades stönande och jämmer afbröt denna förskräckliga scen, Tyå minuter till förgingo — två århun-) draden — derpå hördes starka rop från ty-. skarne;. det var officerarne, som kommende-. rade uhlanerna att förnya inhuggningen. De flögo åstad som den hvinande pilen från bågsträngen. Hästarne tryckte sina jernhofvar i det blod, som strömmade från deras egna sårade; men trots all deras hastighet måste de stanna en stund, ty högarnå af de fallna och sårade, som lågo tvärsöfver, vägen, bildade en vall af menniskor, hvilken först måste genombrytas. Ännu en gång framsprängde de, utstötandg sitt krigsrop. De anade icke, att detta segerrop var signalen till deras död. Knappt hade det ljudit ånyo, förrän ett nytt eldhaf utsände sina tungor från fransmännens front, Kulorna papa och hveno, och den täta massan af ryttare böljade fram och tillbaka såsom träffad af en blixtstråle, Derpå hörde jag ett starkt dån, fransmännen fortsatte skjutningen, och jag såg dem framstorma med fälld bajonett. Förunderligt nog, ! från detta ögonblick aflossade de endast enstaka skott och det blott på flyktingarne. Den fruktansvärda bajonetten, som de handterade med enförfärlig hastighet, var det endavapen, de använde; nödrop och rop om pardon khjelpte icke här — man dödade och dödade — det var en rystig strid. Galler och tentoner återfunno här hvarandra, fulla af-raseri; på just de samma slätter, hvarest deras förfäder så ofta kämpat, -Teutonertia häde afbrännt gallernas byar och stuckit deras sädosfält i brand, sc de bämndlystna sallerna sökte nu att hämnas sina bröder, Nägra :uhlaner hade undkommit blodbadet och störtade nu med bleka förvirrade anetsdrag, betäckta af blod och smuts, emot iet preussiska infanteriet, som icke ge delagit i anfället, så öfvertv-.at Var det, att qvadro Mel största lätthet skulle få handfull soldater. uktansvärda som oväntade plutonreldensdat höra sig, förlorade till och ned de preussiska officerarne fattningen, men le återvunno-snart sin kallblodighet och billade hastigt em änfallskolonn, som de förde not fransmännen, på: hvilkas sida den djuäste tystnad: herrskade. De framryckande soldaternas gång blef efih nin ant föratt De er, Bö RN Am fn