Aftonbladet – 22 augusti 1870, sida 3

Den otillgänglhgaste at de bäda kullärne, Splcherenberg , som tyskarne kalla det, med dess naturliga befästving af en skog till höger, anfölls tre gånger innan det blef taget. Tvenne regementen hade uttömt sina krafter med att anfalla positionen och dragit sig tillbaka, qvarlemnande långa rader af döda och sårade på sluttningarne, då det 40:de regementet, det mest populära i Saarbricken och ett af de med rätta mest äktade, närmade sig och ehuru utsatt för en korsande artillerield och en tung, musköteld både ifronten och bakifrån, rusade uppför höjderna och slutade med att taga dem. Denna bedrift kostade 40:de regementet icke mindre än 16 officerare och 600 man. Om intagandet af den andra kullen vill jag icke yttra mig; ty jag vet icke hvilka som togo del deruti, vet icke ens om den blef intägen förrän sedal fransmännen öfverallt blifvit slagnä. Det var nu på fältet på den slätt som sträcker sig från sidan af den andra kullen till den skog, hvilken begränsade fransmännens ställning på venstra sidan, som den afgörande rörelse gjordes, hvilken slutade drabbningen till preussarnes förmån. På denna slått, som låg bakom deras förskansninar hade fransmännen en ointaglig position, vilken preussarne, som varit i striden före klockan 10 på morgonen till klockan 6 på aftonen icke försökte storma. Men friska trupper kommo, under drabbniogen, och general Zastrow, med hvilkehs årmekaår eller en del deråf man kunde sätta sig i förbindelse medelst den jernväg söm förenar Saarbräöcken med Trier, hade pr telegraf blifvit underrättad om sakernas tillstånd. Bakom Volklingen på ett afstånd af vid pass åtta eller nio (engelska) mil från Saarbrucken öfvergingo de disponibla regementena af den Zastrowska hären — blånd dem det 52 och 74 — Saarfloden, öfvergingo den höga bergås som här upptager dess venstra strand, tillryggalade under ilmarsch två och en half mil i en sträcka, uppnädde den skog som begränsade fransmännens position till venster, inträngde i densamma, anföllo fransmännen både i flanken och bakifrån och tillfogade dem förfärliga förluster. . Detta afgjorde dagens öde; men ännu drogo sig icke fransmännen tillbaka, utan gjorde det tappraste motstånd. Från Wasserbillig skrifves den 11 Aug. till Indpendance Belge: Under de senaste dagarne har jag varit vittne till ett mycket sorgligt skådespel, som följer: med alla stora menskliga kataströfer, såsom Krig, pest, brand eller. öfversvämning — jag menar utvandriog och flykt. På jernvägar och på vagnar och kärror komma hela familjer hit, isynnerhet från riejden af Metz och Thionville, af fruk tan för invasionen och kanondånet, som i långt högre grad förskräcker dem som höra det på afstånd, än dem hvilkas pligt det är att utsätta sig för elden, Rika och välmående familjer. öfvergifva allt: hus, möbler, : vagnar och hästar, hvilka senare de öfverlemna åt tjenstfölket,. som karske löper sin väg följande dag. A andra sidan träffar man också på i Luxembourg hederliga och allvarliga engelsmän, som, med. kikaren hängande i rem öfver axeln, skynda åstad för att bli vittnen till hvad de kalla scenery of he war. Men efter att ha gjort en körtar till förposterna, efter att ha mött en påtrull och fått en barsk tillsägelse att vända om gen, resa de tillbaka med en chassepotpatron och ett restigt gevär, som de köpt af en jernskräp-handläre. I går måste polisen ägga sig mellan två turister af denna nation, hvilka, upphetsade af en ordvexling och kanske också af Moselvin, slutligen argumen. .erade med knytnäfslag och slogo sönder föntren i ett caf vid Place darmes.s Opinion Nationale Har från sin körresponlent, Jules Claretie, söm ett ögonblick varit :! illfångatagen af preussarna, mottagit följande! vidrag till den franska krigsledningens ka! akteristik: . Huru har den franska armen kunnat ettl. igonblick bli slagen? Jag skall säga ör det.. Det är de uppriktiga intrycken af ett ögonitne. Inom Kort skola vi utan tvifvel segra. örklarom nu nederlaget, hvilket-i alla falllcke är utan sin ära. : b Prins Friedrich Karl hade sagt oss det;! vad som alltid skall vara en Betänklig sak) ör en fransk armå är bristen på spejare. ! Detta var våra generalers första fel; del! ; E ; 1 yckte ut i fält utan att noga känna landet, ich de ha med förvånande sjelfklokhet afvisat alla råd af personer, som kunde gifva m nyttiga upplysnin ar. De ha öppnat ttåget, som om dö håde arabef ätt göra ned. De tycktes icke ha någon aning om ! len materiella och moraliska styrkan hos den? ring, de skulle bekämpa. När de stodo vid)! skogar, förfärligt djupx och tydligen ödsliga) skogar, föll det dem ej in att låta undersöka lessa dystra skogar eller låta kanonerna spela mot dem. Ingenting var mera öfveraskande och nedslående än att få höra simpla soldater, som voro måna om sitt skinn, om nan skall tala sanniog, säga, pekande på de värbelägna sluttningarna: Se, tyskarne äro der; man skulle kunna en hast jaga bort dem med några kanonsaltvor. Och hvarför gör man det icke? Ah, det vet jag icke! Detta det vet jag icke! är förfärligt. Om oldäten är segrare, säger han: Våra chefer, om veta hvad de göra, vilja hålla det hemigt; det vidkommer icke oss.. Men när nelerlaget är kommet, vill detta det vet jag ckel säga: Hvad tänker ni på? Vi bli så Illa anfördal! . En artillerist, hvars batteri, uppstäldt på let preussiska manövreringsfältet, dominerade Saarbräcken, berättade mig aftonen före Irabbningen, att han med oro märkt att ltsedan affären den 2 dennes, sedan fransnännen hade intapit ställning framför Förach och Spicheren,gick och kom en färja upphörligt öfver Saarfloden. Som tanken å lifsmedel, på mat, töreträdesvis sysselsäter soldaten, tillade artilleristen: De måste öra öfver lifsmedel till Saarbräcken, och om vilja belägra dem, kan belägringen blilångarig.. Karlen uppsökte genast sin befälafvare, berättade för hönom. historien om ärjan och framstälde siva farhågor. Förnannen höjde på axlarne: Gå till dina anoner! och artilleristen. gick tillbaka till ina kanoner. Nåväl, det var på denna färja om preussarne i små hopar förde öfver till tiringskogen tusentals soldater, som nödgade ss retirera. Ja, generalernas sjelfförtroende var verklien olycksbringande. Jag nedgifver, att denna eundrahsvärda, hjeltemodiga arme är vi gnad att ingifva hopp om seger, Ihgen solP at. i verlden, den preussiske segraren ej en!n ång undantagen, kan mäta sig med den)d ranske soldaten. Men det oaktadt behöfver! d an ledning. Generalerna vid Sarreguemides! m a afslagit — afslagit —herr de Rivieres t nbud ait på egen Dek tnad, risk och fara vunata ban medan mk IRA fn fr ma Hm EC a HN AR Sö Hö Ä Å hn NK La ma ver PEO -S s