Aftonbladet – 20 augusti 1870, sida 3

I måtte beaktas ej blott af eder, utan framför allt af de tyskar, som nu från Stockholm till tyska tidningar skrifva skändligheter ej (blott mot mitt fäderneslands hufvudstad, hvars befolkning kallas die tolle Menge emedan den applåderar Marseljäsen, utan äfven Imot min regering, emedan denna skall i en sin kungörelse om vissa neutralitetsfrågor ha begagnat uttrycket vårt brödrarike om Danmark, i anlednvivg hvaraf — Sverige anklagas såsom upphofvet till den i Danmark sig mot tyskar visande animositeten! Jag är ingen älskare af ett galliskt sabeleller kulsprutregemente; jag skulle for ingen del vilja, att Tyskland i detta krig mistade ens en alnsbredd tyskt land; jag egnar den tyska armåens soldater såväl som anförare min varma bögaktning för dess intelligens och tapperhet, samt beundrar det tyska folkets patriotism, hushållsaktighet och höga grad af hängifvenhet för många intelligenta ändamål, och önskar, att vårt folk i dessa fall alltid måtte taga tyska folket till föredöme. Men hvarföre är ni då så skarp i ert klander, skarpare än mången fanatiserad s. k. skandinav? Hr redaktör! Man kan ej tillsluta ögon och öron för hvad man ser och hör! Jag har hittills tillhört en af de stilla i landena; jag har aldrig förr skrifvit i tidningarne, jag har hittills af princip varit motståndare till det skandinaviska partiet; jag kom för ett år sedan till Tyskland såsom antiskandinav, följaktligen säsom tyska folkets vän, med hög tanke ej blott om detta folks vetenskap och kultur, patriotism och enkla lefnadsvanor (i alla dessa fall är jag ännu dess varma och uppriktiga beundrare) utan ock om dess hu manitet och rättrådighet, följaktligen gillande dess annektering af Holstein och Sydslesvig, den jag ansåg berättigad, och mildt öfverseende med öfvergreppen mot Nordslesvig, dem jag ansåg härflutna icke ur någon rå vinoningslystnad hos folket utan ur en af de styrande skickligt missledd patriotism; — jag kan ej hjelpa att tyskarne mot min vilja omvändt mig; att de, ju försigtigare och artigare jag varit i politiska samtal, desto mera öppet predikat i mig sina germanistiska läror om de smärre folkens pligt att uppgå i de störres kultur, med uppgifvande af sin egen; jag kan ej hjelpa att de varit så mycket hänsynslösare, ju artigare och mer undfallande jag varit; jag kom hit som antiskandinav och kan ej hjelpa att de mot min vilja gjort mig till skandinav,, ej i den meningen, att l: jag vill ett krig mot Tyskland — det för-. bjude Gud! — men väl i den mening att jag påstår: de skandinaviska folken måste, om : de vilja existera såsom fria, med det högsta ansträngande af alla sina möjliga krafter söka att till högsta grad af sjeltständig och du-: gande kraft bringa a) sin nationella kultur, för bevarande af folkandans nationella egen. ! domlighet, trots de mänga impulser som vil! från det på andens fält .så framstående Tysk! land måste och böra mottaga; och b) sitt förs svarsväsende (med beräkning på den stränga! ste men krattigaste defensiv) för bevarandet af möjligheten att, vid en ogynsam politisk konjunktur, då man vill tvinga oss att öfvergifva en säkert af oss alla ön-J skad neutralitet, en stormakt må anse det) vara mödan lönt att, i vårt skyddande t af vårt oberoende blifva vår bundsför-! vandt! Hvarför måste. vi det senare? Eme-!! dan vi dagligen alltmera inklämmas emellan ! två stora militärfolk, af hvilka det i söder (tyska folket) har stora och sympativärda egenskaper visserligen, men parade med stora och för vår frihet ytterst farliga fel, Med dess i sig så aktniogsvärda och för oss så efterföljansvärda sparsamhet och ekonomiska omtanka går hand i hand en rå och grof vinningslystnad, som gör jutar och seeländare likaväl som elsassare och lothringare till kärntyska bröder, och som skoningslöst och oblygt annekterar allt, som i politiskt eller vetenskapligt, eller kulturhistariskt afseende kan vara godt ait ha. Hvarje tysk skolyngliog lär nu i sin geografiska lärobok att hela Jutland är altdeutsches Landp, att das befolkning är af germanisk ran 2 1 gån ke stor och ae a tva 0 och alldeles olik den ga danska; och om vårt gamla hederliga Norreena tunga eller forn-nordiska språk har en af Tysklands mest framstående germanister skrifvit en stor bok för att bevisa att det ej bör kallas forn-nordiskt (altnordisch) utan forngermaniskt (altgermanisch) och detta — um daraus später speciellere Consequenzen zu ziehen (!). Utsädet har ock fallit i god jord, ty upprepade gånger nar jag af bildade och, såsom jag tror, mig fullkomligt tillgifna personer fått höra: Vi tyskar kunna vara stolta öfver att ha det äldsta språk; vi hafva ej blott Niebelungenlied och Ulfilas, utan äfven Eddan; är det sant att äfven ni bar en Edda, och hvad är detta för en Edda? Vidare: Tyska folkets af den högsta lyftning mäktiga patriotism och dess höga grad af intelligent talang är för detsamma klart och stolt medveten; men detta stolta medvetande, i sig sjelf blott berömvärdt, har alstrat ett stolt förakt för svagare nationer, ett sträfvande, om ock omedvetet, att icke tåla något jemte sig koordineradt, att annektera eller undertrycka all främmande förtjenst; en sträfvan som, då den stöter på motstånd, förvandlar folkets) patriotism till barbarisk grymhet, dess liflighet i känslan till utbrott af den största råbet och grofhet; och då uppstår det ignorerande och hänsynslösa kränkande ls af en svagare likes rätt, som danska historien vet att förtälja om, det snikna utpressningssystem, som ej blott Danmark fått utstå utan äfven tyska städer 1866 (t. ex. Frankfort som måste betsla 10 millioner), det barbariska väåldförande mot fångar och på ärans fält stupade, hvarom ej blott de på slagfältet vid Wörth hängda turcos och de i Elsass skjutna bönderna, utan äfven danskarnes Flensburg-grafmonument och kannoveranarnes öfver tyska soldater resta grafmonuwent vid Langensalza bära. vitne. Då blir: hela franska nationen ej blott at Tysklands i öfrigt aktningsvärda press, utan äfven af det. bildade folket stämplad såsom endast tjufvar och röfvare, då insulteras på bangårdar och i kupger dess hemåt flygtande qvinnor, trots böner och tårar; då stämplas i tidningarna franska nationen såsom ett folk, der det nästan är omöjligt att fiona en enda hederlio menniska och der avinnorna ST Mil kos om var kde mn bot img, sh