Aftonbladet – 19 augusti 1870, sida 3

Vv SVIT En krigskorrespondents öden. (Slut från gårdagsbl.) Vår lilla afdelning satte sig i marsch och vi undfägnades med kolfstötar och slag så mycket vi möjligen kunde stå ut med. Den gamle Trautmann hade svärt för att gå och ju långsammare han framskred desto mer blef an slagen. Jag och Cardon gingo litet långsammare för hans ekull, men oupphörligt ropades: Vorwärts! Man förde oss åt Dieffenbach till; på vägen dit passerade vi flera ambulanser, och dessa neutrala sjukvårdare, ej nöjda med att förolämpa oss, voro så oförskämda, att de spottade oss i ansigtet. Jag frågade Trautmann: Hvad säga dessa karlar? Jag förstår dem inte.n De säga att vi skjutit på de sårade, det säga våra eskorterande soldater till de andra. Slutligen kommo vi till ett läger, som låg till venster om vägen, der redan befunno sig några fångar, bland andra två karlar från Wörtb. Jag fick sigte på en general: Jag hviskade nägra ord åt Cardon och i ett nu började vi begge springa fram till generalen, man sökte hålla oss tillbaka, men vi lyckades komma framåt och jag ropade åt honom på franska: General, ni lär väl ej låta fusiliera två journalister... det skulle komma att kosta... Han betraktade oss. Han såg särdeles hygglig ut. Ären I journalister ? Ja, den här soldaten har tagit våra papper, var god och se på dem. Han läste och småskrattade. Men, general, vi skratta inte, vi; sedan en halftimme., I hafven således inte dödat sårade? Vi tillbakavisade med förtrytelse denna gemensamma osanning och jag tillade: Hvarken vi eller de här andra karlarne... vi voro hos dem i deras hem. Generalen; som var hertigen af Koburg, såsom jag sedan fick veta, lät befria oss alla från repen och sade på god franska: Det är bra, jag skall tala vid prinsen. Sedan befallde han att man skulle gifva oss tillbaka. det man fråntagit oss, våra papper, våra pennor och knifvar; den, som tog min portemonnaie, hade försvunnit. :Cardon återfick 7!e francs af innehållet af sin portemonnaie, som innehöll ett större brlopp i uld. z Jag insåg från detta ögonblick att vi voro räddade; han och jag, men jag fruktade tör de andra som voro med oss, ty till höger om vägen hade man utan dom och ransaknimg nedskjutit sju karlar och jag fick följande dagen veta af en officer, att man: skjutit aderton individer dels. från -Gunstett;dels från Wörth och främst presten i Gunstett, alla anklagade för att ha skjutit på söldaternå, Man förde oss nu till Soultz, elfva kilomötres derifrån, vi passerade transporter och fordon af alla slag och-hrr trosskuskar undfägnade oss lite emellanåt med piskslag. I Merkwiller fingo vi stanna ett ögonblick för att dricka ett glas vatten. Der fingo vi i sällskap några andra individer, af hvilka den ena hade ansigtet randadt af piskslag. Denne senare var notarie iWört och korrespondent åt föreningen för frivillig sjukvård i fält. Vi hade ännu fyra kilometres väg att vandra. En af karlarne bakom mig gjorde en blinkning och sade till mig: Vi äro elfva och eskorten bara fyra, om vi skulle försöka...n Det hade varit en galenskap att försöka detta medel till räddning. Hur sedan komma utom de preussiska linierna? Jag afslog tvärt hans förslag. När vi kommo till Soulz, förde man oss till dervarande fängelse. Vi blefvo inskuffade alla elfva i en håla som var för liten för fyra, sedan man gifvit oss ett stycke bröd hvar en och kruka med vatten, och så sade oss, att vi skulle komma inför krigs. rovå. Jag känner till hvad krigsi fält, och jag tillstår att sörekummo mig vara allt annat än än gia TF hvarje tuame öppnades dörren och mu knade oss, och oupphörligt röt man: Kanaljer, röfvarepack, i morgon bli ol skjutna allesammans! Mine olyckskamrater voro iurivifade, jag sökte ingifva dem mod så godt jag ae; förmådde. . Vi passerade natten i hålan vi elfva; jag uppskref namnen på dem för Fi-j garos räkning. Kl. 4—5 på morgonen den 7 vaknade jag; ingen mer än Cardon och jag hade sofvit. Dörren öppnades, en officer stod i dörröppningen; han höll ett papper i handen. Hvem har skrifvit det här? Det var jag, det var Cardon, det var början af våra korrespondenser från Wörth, hvilka anträffats i vårt logis på Hvita Hästen. Han talade ytterligare med oss och så började han förhöra de andra. Ikorrespondenserna stod, att invånarne i Wörth välvilligt tagit hand om de sårade, således motsatsen till den anklagelse som hvilade på oss alla. Detta var en balsam för våta kamrater i fängelset. När officern gick, tog han med sig Cardon och mig. Vi gibgo öfver en ård full med officerare och soldater, och vi fördes in i en stor sal, der prinsens generalstab höll på att äta frukost. Man frågade oss artigt om vi ville ha kaffe eller te, Åh! hvad vi voro bungrige!... Vi tåckade och