Aftonbladet – 19 augusti 1870, sida 2

tinister. Öch hvad intresse hade väl Preusen att föreslå en så skamlig handel? De, om tala så, tyckas ha glömt, huru Preussen ar sig åt mot Danmark, Hannover, Nassau, rankfurt och Hessen-Kasselj de glömma Jsedoms vidtberyktade nöt och de hemliga nderhandlingår, genom hvilka ,det år 1866 yckades Preussen att beröfva Österrike Unerns bistånd. Den förklaring, som käbinetet i Tuilerierna gifvit, är otvetydig och sanolik; ty den stämmer fullkomligt öfverens ned det vanliga förfaringssättet i detta slags tfärer. Så snart det är gifvet, att Benedetti nottagit inledande anbud af Bismarck, är let ganska naturligt, att detta utkast uppkrefs af Benedetti under Bismarcks diktanen, innan kabinettet i Paris erhöll kännelom derom. Det ligger alldeles ingenting troligt i detta; det gäller blott att få klart ör sig, om Preussen hade något intresse i utt göra Frankrike anbud. Då preussarne efter laget vid Sadowa marscherade mot Wien, uppträdde köjsar Napoleon som fredsmäklare: samma ögonblick förändrade de officiösa ranska och preussiska tidningarna språk; de franska tidningarna började tala om Frankrikes rättighet till territoriel utvidgning, under det att de preussiska påstodo, att det tyska området var okränkbart. Ryktesvis berättades, att Bismarck och Benedetti hade baft häftiga samtal i anledning af vissa löften, som man hade brutit. En månad efter fredens undertecknande förklarade konungen af Preussen högtidligt, att han icke ville afstå en fotsbredd tyskt land. sjelfva verket ett svar till Benedetti, som fordrade, att de gifna löftena om territoriel ersättning skulle hållas. Bismarck begagnade denna förklaring att komma ifrån siva löften, då Frankrike var ur stånd att understödja sina anspråk med vapenmakt. Ett sådant tillstånd kunde ieke vara likgiltigt för Frankrike, och på hösten år 1866 började Napoleon III armöns reorganisation. Häraf måste Bismarck draga den slutsatser, att en Detta var il! ir n N Å 4 dag skulle komma, då Preussen skulle upp-lk göra sin räkenskap med Frankrike, i fall det icke hittade på någon utväg att tillfredsställa denna makt, naturligtvis utan att röra vid det tyska området. Som man i Berlin förutsatte, att kejsaren önskade med Frankrike införlifva Luxembourg och Belgien, är det helt naturligt, att Bismarck sökte hålla Frankrike skadeslöst på andras bekostnsd. Den allmänna meningen i Preussen, hvilken blir så väl dresserad af Bismarck, uttalade sig då enhälligt emot Belgien. I den diplomatiska verlden hette det likväl, att Napoleon III hade förkastat de preussiska förslagen. Det franska kabinettets önskan att förfva Luxembourg genom köp visar, att det r 1867 hade förlorat allt förtroende för Bismarcks löften; det sökte pu erhålla en utvidgning på legal väg och hade alldeles icke kommit i frestelse genom Preussens förslag, att det skulle få en ersättning på Belgiens bekostnad. Detta förklarar markis Moustiers not af den 27 Febiuari 1867 till Frankrikes charge daffaires i. Haag, hvari det ytt.as, att man i Berlin icke skulle ha något emot ettsådant köp. Häraf följer alltså, att Frankrike hade fått en sådan försäkran i Berlin. I det cirkulär, som Bismarck utfärdat, finnas uppenbara lskuner. Hvartör yttrar han icke ett enda ord om underhbandlingarna år 1865, hvilka ju voro utgångspunkten för alla händelserna år 1866? Bismarck vill väcka allmänt ogillande i Europa af Frankrikes beteende, derföre att det skulle ha föreslagit, utvidga sig. Hittills är det likväl blott Preossen, som har utvidgat sig genom del välbekanta medlen, hvaremot Frankrike har . behållit sina gamla gränser. I fall ensamt förslaget till en territoriel utvidgning är ett brott i Europas ögon, hvad skall man då hvem skall man rikta sin harm ? Tagespresse: I regeringens härvarande derrättelserna om Österrikes krigsrustniogar. Dylika underrättelser spridas här med så stor itver, att man nödvändigt måste taga notis om dem, oaktadt det österrikiska sändebudet grefve Chotek ännu den 2 Augusti försäkrade, att dea österrikisk-upgerska regeringen fast beslatit att vidblifva en obeväpnad neutralitet. I det ifrågavarande samtalet gaf tsaren, det vet jag med säkerhet, sändebudet de mest bestämda och lugnande röstningar, skulle den icke allenast icke ha skäl att frukta något af det sannolikt segerrika Preussen, utan tvärtom kunna göra sig säker räkning på Preussens tacksamhet (!) Grefve Chotek telegraferade genast innehållet af detta vigtiga samtal till Wien och förklarade sig tillika vara öfvertygad om, att den ryska armen ännu tillsvidare stode på fullkomlig fredsfot. Häri skall naturligtvis en förändring genast ske, i fall Österrike verkligen rustar sig. tagas förberedelser att eventuelt uppställa en betydlig truppstyrka vid gränsen. Dertill tyckes Ryssland ha förpligtat sig hos Preus8en.n Alla de italienska tidningar, som stå i förbindelse med regerirgen, uttala större sympati för Frankrike än någonsin. Frankrikes nederlag, säga de, äro nederlag för Italien; och vi hvarken kunna eller böra under sådana omständigheter krypa undan bakom en kall opartiskhet, utan gripa tillfället att afbetala vår tacksamhetsskuld. Det franska l. folket, hvilket i första ögonblicket förlorade fattniogen — heter det vidare — reser åter : hufvudet, hvarom vi för vår del aldrig hyst något tvifvel, och Frankrike intager i detta ögonblick en hållning, som i sanning gör det värdigt att gå segrande ur striden. De spanska tidningarna föra ett alldeles dylikt språk. De uttala enhälligt sin bedröfvelse öfver de nederlag, som träffat de franska vapnen, och förklara, att det skulle vara slut med Spave TD RIO TRE at IT ga (SER RTR Nå ter AN dr or DERett Tander St ne JR SY fr AEN ÅL PEN f 1 ö i r t —— att båda makterna på en gång skulle söka l säga om det nuvarande tillstånvdet, och mot Från Petersburg skrefs den 8 ds till Diel: kretsar följer man med stigande intresse unförsäkringar, att om den österrikisk-ungerska . monarkien helt och hållet afstode från krigsRedan vid-l: i i j ; i i 1 L Å i mL