Aftonbladet – 19 augusti 1870, sida 2

Det var tusan till flicka att vara oåtkomlig; der måste jag försöka min lycka! Bry dig ej om det, min kära Felix, hon lär vara förlofvad i hemlighet med en ung artist, herr S., men fadern skall vara emot partiet. Håhå ja ja! suckade löjtnant Felix med en komiskt bedröfvad min. Hvilken otur jag har, och hon var ändock både rik och vacker! Se här kommer friherrinnan Sederbjerta! utbrast brukspatronen lifligt, det är en person som väcker mycket uppseende här vid X. Hon lär just inte vara af något synnerligt förnämt sjelt, men hennes man, gamle baron Emil Sederbjerta, skall hafva fått en ganska betydlig förmögenhet med hente; det säges äfven att han skall stå betydligt under toffeln, stackars karl Menar du den der lilla damen med de grå lockarne, i gröna klädningen, röda hatten och gula kappan, som nickar och gestikulerar så förtvifladt? Hvem är den lille herrn som hon gör sig så mycket besvär för?. Det är kammarjunkaren Lejonborg, son till presidentskan Eejonborg, som går till höger om friherrinnan. Sedan kammarjunkarens hitkomst har det blifvit en si bättig vänskap emellan friberrinnan och presidentskan, att man aldrig får se den förra utan sin söta vän, presidentskan. Denna senare är, i parentes sagdt, ett enfaldigt, oförargligt får. Men se der kommer friherrinnans dotter! Hvilken tjusande varelse! utropade löjtnant, Felix. Är det ditt allvar, finner du benne i gröna klädningen så förtjusande!, Den! hvem kan väl se henne bredvid denna feelika uppenbarelse! Är det ej friherrinnans dotter, hon iden ljusa klädningen ? i