Aftonbladet – 19 augusti 1870, sida 2

jr att låta det blod som ej utgjutits på vallatsen flyta på schavotten. Dessa officeraes domare äro deras chefer, deras likar och eras soldater; dessa veta bättre än någon nonan om någon svikit sin pligt. Guyolfontpayroux: Jag måste upprepa min fråga Il krigsministern: Är marskalk Leboeuf i etta ögonbiick generalstabschef eller icke? )m någon ännu vill att marskalk Leboeof kall stå i spetsen för armån, må han stiga pp. Det är en skandal, att denne man ännu j blifvit afskedad. Sedan presidenten tillrågat församlingen om hon tillåter denna oterpellation och kammaren gifvit sitt bifall, ippstiger krigsminislerk, Han yttrar: Jag an gifva den upplysning, att marskalk Baaine är general en chef för Rheinarmen. Lifligt bifall.) Nu uppträder Thiers på tribunen. En all-! nän rörelse uppstår nere i salen och på läkarne, och man lyssnar under den djupaste ystnad till den gamle juliministern, som så snart fått rätt. Han yttrar: Krigsministern har, då han afgifvit sitt svår, endast uppfylt en fordran, som kammaren haft obestridig rätt att framställa. Kammaren måste nemligen nödvändigt uppträda så, att landet ser att hon gör sin pligt med vaken uppnärksamhet och ej uppgifver något af sin makt öch sitt inflytande, och landet önskar, att kammaren skall ha stor makt. Hvad hr Keratrys förslag beträffar, måste jag af två orsaker afstyrka det. För det första är det pj i ett upprördt ögonblick, som det nuvarande, vi kunna vara rättvisa (mycket bra!) vidare befioner sig marskalk Leboeuf, hvars personlighet jag högaktar, men hvars förblindelse jag beklagar, på valplatsen, och vi måste derför för närvarande om honom iakttaga tystnad. Men af denna hållning från vår sida får man ej sluta. till, att vi vilja vara undseende mot den stora förblindelse som kastat oss in i kriget. En omätlig förvåning har gripit hela verlden, som är öfverraskad af våra nederlag. Då vi kamperade mot den europeiska koalitionen, kunde vi låta gå oss; kampens storhet räddade landets ära. Men nu ha vi blott en enda makt inför oss, och verlden förvånas öfver vår olycka, Hvilken är då förklaringen på dessa nedelag? Det är den att Frankrike ej varit förberedt. (Det är sannt, det är sannt, mycket bra!) För några få veckor sedan hade jag ordet i denna församling, Jag hade då i min ego de bestämdaste bevis på att Frankrike ej var lärdigt, men jag fick ej uttala dem (stark röreise i salen). Aldrig i mitt lif har jag gitvit större bevis på mitt patriotiska tänkesätt än denna dag. (Starka bifallsrop.) Nej. Frankrike var ej förberedt, och det är af vigt att man vet det. Det är den enda förklaringen på vårt nederlag, och det var den väsentligaste orsaken hvarför jag opponerade mig mot kriget. Nej! Vi voro ej färdiga, och det har jag sagt till alla ministrarne. Derför ber jag er, mina herrar, att gent emot hr de Keratrys förslag intaga en sådan hållning i detta ögonblick, att den endast kan förklaras så, att vi ej känna oss tillräckligt lugna för att vara rättvisa, och ej vilja återkalla en tapper krigare från slagfältet, men att vår hållning ej kan uppfattas så som om vi dermed ville säga att Frankrike varit förberedt. (Utrikesministern grefve Latour dAuvergne: Det var ej tförberedt, men det skall blifva det.) Hvilken annan förklaring på olyckorna skulle vi väl också kunna gifva än dena, att Frankrike ej var färdigt, och att ledningen varit oduglig? (Afbrott.) Ja, om I viljen urskulda personerna, angripen I derigenom landet. (Mycket bra! Mycket bra!) Vare det långt ifrån mig att vilja öfverbopa olyckliga med förebråelser och sålunda öka den bittra smärta, som måste uppfylla deras hjertan, men det kan ej gå an att vilja försvara enskilta personer på landets bekostnad. Jag måste ännu en gång uppmana kammaren att cj låta folket tro, att Frankrike var förberedt. Frankrike och höla verlden äro vitnen till våra soldaters heroism, men i sakernas ledning förefinnes en absolut oduglighet! Under lifliga bifallsrop, isynnerket från venstern, lemnar Thiers tribunen och mottager under vägen till sin plats hand-. tryckniogar och Iyckönskningar frän alla sidor. Presidenten förklarade derefter diskussionen slutad, och Keratrys förslag förkastades. Vi tillägga ännu en detalj från dagens session: Estancelin uppläser prinsens af Joinville bref till sjöministern med begäran om anställning i flottan. Talaren tillägger: I en stund, då Frankrike vädjar till alla sina söners patriotism, deras hängifvenbet, deras mod, finns det ingen at eder som icke fattar den känsla, som dikterat ett dylikt steg och som icke vill understödja det. (Rörelse). Sjöminvistern har svarat, att landsförvisningslagen hindrade honom. Följaktligen har jag äran föreslå en så lydande lag: Lagen af den 27 Maj 1848, angående prinsarnes af Orleans utestängande, från riket, är afskaffad.. Detta förslag blef utan motsägelse remitteradt till initiativ-utskottet. På samma gång de orleanska prinsarne skrefvo till krigsoch marinministarne för att anhålla om att få inträda i tjenst i franska armeerna, skref prinsen af Joinville till mr Bocher följande at tidningen Gaulois meddelade bref: MH meet AY Ott At DD MD AA FR OLD AA OR Bruxelles den 10 Augusti 1870. Jag slukar tidningarne, min käre mr Bocher, men finner i dem ingenting nytt. Man bereder sig tydligen å båda sidor för en sista strid. Vi bafva ännu stora resurser; ty enligt all anledning är det endast Mac Mabons kår som blifvit otjenstbar. Frossards har lidit föga och de andra äro oskadade. Deras förbittring har stegrats genom att se fienden på vårt område. Men det behöfs befäl. Skall man få det? j Ryktena från Paris förskräcka mig. Jag kan; allsicke förstå kammaren. Jag förstår icke att nå; gonting kan sägas eller göras i annat syfte än att understödja våra armåer som nu äro Frankrikes