Aftonbladet – 11 augusti 1870, sida 2

STOCKHOLM den 11 Ang, Ställningen i Frankrike är onekligen i dubbelt hänseende kritisk. Hvad det militäriska angår, så ha visserligen ioga större krigstilldragelser inträffat sedan i lördags, då striderna vid Woerth och vid Spicheren (söder om BSaarbriäck) egde rum; men det visar sig allt mera, att dessa strider varit mycket betydelsefulla, i det de för det franska öfverbefälet först tillfullo oppenbarat fiendens verkliga styrka. Det vill ou af telegrammerna synas, som skulle de franska stridskrafterna uteslutande koncentrera sig vid Mosel med uppgifvande tillsvidare af Alsace, med undantag naturligtvis af Strasbourg, som har väldiga befästningar och en stark garnison. Mac Mahbon, som efter striden vid Woerth hade sitt högqvarter i Saverne, har genom det bakom sistnämnde stad liggande Vogeserpasset dragit sig med sin hufvadstyrka iriktningen åt Nancy, förmodligen qvarlemnade en afdelning, som kan anses stark nog att, stödd på fästningen Phalzbourg, försvara nämnde pass. . För hvarje dag, som går utan nya sammandrabbningar, ökas utsigten för fransmännen att kunna på ett afgörande sätt tillbakaslå preussarne i den stora hufvuddrabbning, som snart kommer att levereras och hvarvid det tyska hufvudangreppet torde komma att ske någonstädes på sträckningen mellan Metz och Sarrebourg; franska armen får tid att draga till sig förstärkningar, att intaga gynnsamma positioner och fullständiggöra sambandet mellan de särskilda armåkårerna. De flerfaldiga missräkningar å den franska sidan, hvilka haft till följd den stora offensiva öfverraskningen vid Wissembourg och de derpå följande förlusterna, synas ha inverkat så menligt på stämningen inom det högre befälet, att det ansetts nödvändigt att företaga vigtiga personalförändringar. Kejsar Napoleon stannar visserligen som krigsherre qvar vid armån, sedan han hemsändt sonen till Paris, men han har ansett lämpligt att afstå från det direkta öfverbefälet, den aktiva ledningen af krigsoperationerna, och att anförtro detta åt märskalk Bazaine, den bekante öfverbefälhafvaren i mexikanska kriget. Samtidigt har marskalk Leboeuf afträdt både såsom stabschef och krigsminister. I den förstnämnda befattningen säges han få till efterträdare general Trochu, som är 18 år yngre (född ll och som, utom de militäriska förtjenster han såsom divisionsgeneral inlade under italienska fälttåget. blifvit synnerligen berömd geriom sin 1867 utgifna bok om franska armen, hvilken på ett år upplefde tio upplagor. Det påstås också, att den 77-årige general Changarnier, som alltsedan statskuppen den 2 Dec. 1851 varit Napoleons fiende och tillbringat många år i landsflykt uti Belgien, nu skulle erhålla ett högt befäl. I politiskt hänseende är ställningen icke mindre kritisk. Den omständigheten att en Istämma i lagstiftande kåren vågat höja sig, för att tala om Kejsarens abdikation, utan att den djerfve talaren lidit något men, är onekligen mycket betecknande. Ministeren af den 2 Januari har icke kännt sig situationen vuxen och har begagnat den vilkor.Iliga form, som lagstiftande kåren gifvit sitt förtroendevotum, såsom anledning att afträda, . Då försvarsfrågan nu tränger allt annat i bakgrunden, har uppdraget att bilda en ny minister blifvit lemnadt åt en general, den I energiske och konsiderationslöse Cousin-Montauban, grefve af Palikao, känd såsom öfverbefälhafvare i Kina och intagare af Peking år 1860. Den minister han bildat hör ipolitiskt hänseende till högern; sjelf öfvertager han krigsministersportföljen. Den utgång, som den väntade stora hufvuddrabbningen erhåller, kommer utan tvifvel att utöfvå ett väsentligt inflytande på händelsernas utveckling i Paris, Man må emellertid icke öfverlemna sig åt den illusionen, att ett stort nederlag för franska arJmån och en deraf möjligen följande större i politisk omstörtning skulle medföra ett hastigt slut på kriget. Redan efter intagandet af Wissembourg ser man hela den tyska nationalliberala pressen störta fram med fardringar att Preussen skall eröfra och bibehålla fraoska provinserna Alsace och Lorraine (Elsass och Lothringen), af hvilka det förra alltsedan vestfaliska freden och det senare till sina vigtigaste delar ännu längre tillhört Frankrike och hvilkas invånare enhälligt hysa den starkaste franska patriotism och ett glödande hat mot Preussen och allt hvad preussiskt är. Förlusten af dessa stora och vigtiga landsträckningar, som icke engefter Waterlooslaget ifrågasattes af Frankrikes fiender vid kongressen i Wien; skuile bringa Frankrike ien helt och hållet beroen-1I de ställning och omintetgöra hela; dess inflytande och karakter af stormakt. Hvilken regering som helst som kommer till styret i Frankrike skall sålunda ha sig framför allting annat angeläget att värna Frankrikes territorium och åter häfda dess fanas ära. Kriget kommer derföre, med den vändning sakerna nu tagit, att efter all sannpTMlikhet bli långvarigt. Vid sidan af de ansträngningar, som göras för att tillbakakasta invasionen, skall man utan tvifvel ba all möda ospard att draga andra makter med i striden; ifriga och omfattande anbud och framställningar göras i denna tid utan tvifvel till Österrike och Italien, fn att förmå dem att lemna sin neutrala ställning. Utan tvifvel kommer Frankrike också att under dessa omständigheter med all ifver och hänsynslöshet bogagua sin öfverlägsenhet — till St