Aftonbladet – 11 augusti 1870, sida 2

vänver och beundrare i Berlin, och att man snarare förmodat att han skulle vändt sig till Eogland, der sedan Händel knappast något musikaliskt namn ärats och firats så som hans, Allt det der är visst godt och väl,, svarade Mendelssohn, men ni kan tro pip det blir i längden outhärdligt att se sig beondrad af folk om hvilka man vet att de inte förstå det ringaste af allt hvad de beundra och prisa.n Och nu berättade han åtskilliga rätt komiska och drastiska drag såsom bilagor till sitt yttrande. En lady Hr utmärkt genom qvickhet och skönhet, samt tillika en stor beundrarinna af Charles Dickens (när hon rätt högtidligt ville försäkra något, så ber dyrade hon alltid by Pickvick!) — alltså, denva Jady frågade en gång vår mästare helt naivt om icke äfven han ställde de italienska kompositörerna öfver alla andra i varlden? Mendelssohn frågade helt förbluffad tilibaka hvarför han det skulle göra? Nå, jo, emedan -ju hvar och en kallas en maestro!, svarade den sköna britiskan. Men denna aristokratiska dam var dock åtminstone icke artist af facket, såsom miss F. H, en med skäl berömd harpvirtnos, som yt:rade till Mendelssohn att operor utan baett ej borde räknas för verkliga operor, och att Beethovens Fidelio, hvars första akt föregår på en fängelsegård, och den andra i ett källachvalf, vore den långtrådigaste pjes 5on kände. Högtförnäma britiska konstkänaäre7 befunno sig vanligtvis på en likartad xritisk ståndpunkt. En mylord; som icke ullenast sjelf komponerade, utan ock lät ofentligen uppföra och utgifva -siva arbeten (på egen bekostväd, förstås), försäkrade Mendelssohn att Rossinis ouverture till Semiramide ändå vore något kelt annat än Bees