Aftonbladet – 10 augusti 1870, sida 2

men Rungeohagen segrade och blef sångakalemiens ,direktör. Sant är att han 1 många är varit Zelters trogne medbjelpare såsom ackompagnist och vicedirigent, och de äldre ledamöterna hade väl funnit det härdt att förbigå den förtjente mannen och ställa honom under den vida yngre Mendelssohn. Vi frivilliga och de yngre ledamöterna af akademien kande dock ingalunda dela dessa välmenta, men likväl nog oartistiska och småstadsaktiga konsiderationer, och många af oss skyndade till Mendelssohn för att uttrycka vår harm öfver hvad som skett. Ailuöor orimlig var majoritetens argument, att Mendelssohn vore alltför ung för att såsom direktör förestå en förening, hvilken bland sina medlemmar räknade så många unga damer. ) Ett par år förut var ban ju ännu yngre, ocb man ändock icke fonnit honom för ung att i så många repetitioner öfva de unga damerna i passionsmusik och sedan äfven divigera verkets uppförande. Jag tror att Mendelssohn till förmån för Rungenhagen skulle hafva afstått befattningens inkomster, i händelse valet fallit på honom. Besinnar man att hvarken då eller senare någon musiker i Tyskland, jai Europa borde bättre än Mendelssohn hafva egnat sig för direktörsbefattniogen i sångakademien, så måste man än i dag beklaga att den icke tilldelats bonom. Han mottog sitt minoritetsvotum med godlynt resignation, såsom det syntes, men öfvergaf kort derefter Berlin och vände sig till Dässeldorff, der han komponerade sitt första epokverk, oratoriet Paulus, Nu först kände man i Berlin rätt djupt hvad ) Det sades ock att Rungenhagens väljande isynnerhet måste tillskritvas de äldra damernas inSytande, er,