Aftonbladet – 10 augusti 1870, sida 2

känka Tyskland friheten, och det tror bestämdt tt han vill fråntaga oss Elsass och Lothringen. De franska tidniogarne klaga bittert öfver len tystnad som blifvit dem ålagd i atseende vå krigshändelserna och de lumpna notiser, om regeringen. delgifver dem för att meddela ina läsare. Sålunda yttrar Sitcle i ett af ina senaste nummer: Marskalk Le Boeuf kickar dagligen till inrikesministern en temigen utförlig berättelse om ställningen vid wrmen och episoderna i afseende å de första skärmytslingarne. Ur denna berättelse klipoer hr Chevandier de Valdromes sax de sparsamma underrättelser, som uppdukas åt pariserpressen. Har man någonsin sett en så mager kost? I går berättade man oss att kejsaren och den kejserliga prinsen till fots vegitvit sig till kyrkan och hört messan i Minstern; eller huru två badiska officerare, som blitvit tillfångatagna i Niederbrunn, anändt till Orleans och tagit in på ett beqvämt hotell. Man måste tillstå, att sådana underrättelser icke kunna rätt väl tillfredsställa allmänhetens förväntan. I den ångestfalla belägenhet, hvari vi alla befinna oss, äro vi berättigade att fordra något mer. Det som man ger oss erinrar alltför mycket om den storartade depesch, som i Ruy-Blas tillställes drottningen af Spanien: Madame! Det blåser mycket, och jag har skjutit sex vargar!, Frankrikes utrikesminister har till de franska diplomatiska agenterna i utlandet adresserat följande depesch: Paris den 3 Aug. 1870. Herr... Vi känna nu meningen med det telepram, som af grefve Bismarck adresserades till Preussens ambassadör i London, för att för England omtala de föregifna hemligheter, dem förbundskanslern sagt sig hafva i sin ego. Hans depåsen tillägger intet väsentligt faktum till dem an redan förut framlagt. Vi fiona deri blott några flera osannolikheter. Men vi skola ej sysselsätta oss med..dem. Allmänna opinionen har redan dömt utsagor, hvilka ej kunna erhålla någon auktoritet genom den djerfhet, hvarmed de upprepas, och vi betrakta som fullständigt vederlagdt, i trots af hvarje nekande, att kejsar Napoleon skulle ha framställt till Preussen ett förslag om att taga Belgien i besittning. Denna uppfinning tillhör grefve Bismarck; det var ett af medlen i denna politik som ej vet af några skrupler, men som, vi hoppas det, lider mot sitt slut. Jag skulle också ha afhållit mig från att åter-. sm m— HH ID TR 4 AD ÖR A komma till påståenden, hvilkas falska beskaffen-. till den preussiska depeschen, med en frånvaro af takt som jag för första gången konstaterar till sådan grad i ett diplomatiskt dokument, uppgifvit slägtingar till kejsaren såsom de der skolat ha framburit de komprometterande budskapen och förtroendena. Hur stor motvilja jag än hyser att följa den preussiske kansleren på spåren, att beträda en väg som är så stridande mot mina vanor, betvingar-jag denna känsla, emedan det är min skyldighet att tillbakavisa svekfulla insinuationer, hvilka, riktade mot kejserliga familjens medlemmar, tydligen syfta att träffa kejsaren sjelf. Det var i Berlin grefve Bismarck toginitiativet till de ider, hvilkas första sammanfattning han nu vill tillskrifva oss, och det var der han gjorde framställningar till den franska prins, hvilken han, med åsidosättande af konvenansens fordringar, inblandat i sin polemik, uti följande ordalag: Ni eftersträfvars, sade han, en sak som är omöjlig, ni vill taga Rhbeinprovinserna, som. äro tyska. Hvarför ej annektera Belgien, der en befolkning lefver som har samma ursprung, samma religion och som till och -med talar samma : språk som den franska? Jag har redan låtit göra framställning derom till kejsaren; om kan går in på mina åsigter, skulle vi bjelpa honom med att taga Belgien. Hvad mig beträffar, så, om jag hatt makten och jag ej varit hindrad af konungens envishet, skulle det redan ha varit gjordt. Dessa den preussiske kanslerens ord hafva blifvit så att säga bokstafligen upprepade för Frankrikes hof af grefve von Goltz. Denne ambassadör gjorde så ringa hemlighet deraf, att antalet. vitnen, som hört dessa ord nttalas, är betydligt. Jag vill tillägga, att under det veridsexpositionen pågick Preussens inledande förslag blefvo bekanta för fler än en högt uppsatt person, som nog antecknat dem sig till minnes. Detta var för öfrigt icke blott en flyktig id af grefve Bismarck, utan ett genomtänkt förslag, vid hvilket hans äregiriga planer voro innerligt fästade, och han höll fast vid dess utförande med en ibärdighet, hvarom hans täta utflykter i Frankrike, till Biarritz och andra båll, bära vitne. Hans plan strandade dock på den fasta viljan hos kejsaren, hvilken städse afslog att inlåta sig på en politik, som var oförenlig med hans rättskaffenshet, Jag lemnar nu detta ämne, som jag för sista gången behandlat; jag vill verkligen ej mer återkomma dertill. Jag öfvergår nu till en verkligen ny punkt i grefve Bismarcks depesch: Jag har anledning tro,, säger han, att om offentliggörandet af förslaget till fördrag icke skett, skulle Frankrike, efter det vi fullbordat våra rustningar å ömse håll, erbjudit oss att sätta i verket de propositioner som det förut gjort oss, blott vi begge befunnit oss i spetsen för en million väl beväpnade soldater gentemot det icke rustade efter den första bataljen på grundvalen af hr Benedettis förslag, på Belgiens bekostnad. 1 Kejsarens regering kan icke fördraga att ett sådant påstående lemnas obestridt. Inför Europa Jtippmana kejsärens ministrar grefve Bismarck att I framlägga något faktum, hvarigenom skulle kunna antagas, att de direkt eller indirekt, på officiell väg eller genom hemliga agenter, ådagalagt någon afsigt att förena sig med Preussen för att på BelI gien föröfva samma attentat som Preussen gjort på Hannover. Vi ha icke inledt några underhandlingar med I grefve Bismarck vare sig rörande Belgien eller något annat föremål. Långt ifrån att söka efter kriget, såsom.-man påbördar oss, ha vi anmodat -T lord. Clarendon att intervenera hos dem preussiska . ministern för att åstadkomma en ömsesidig afväpning, ett vigtigt uppdrag som lord Clarendon åtog sig konfidentielt at vänskap för Frankrike och af hängifvenhet för freden. Se här de ord, grefve I Daru yttrade i ett bref af den 1 Februari till markis de Lavalette, vår ambassadör i London, för utvecklandet af regeringens åsigter: Säkert skulle jag alldeles icke brytt mig om I denna sak och jag skulle ej heller anmodat England att blanda sig deri, om det helt enkelt och ; simpelt varit fråga om ett hvardagligt förfarande -loch uteslutande för att bereda grefve Bismarck I tillfälle att ännu en gång få gifva ett afslag. Det lär fråga om att vidtaga en allvarlig, positiv åtI gärd. j g Förste, statssekreteraren tyckes förutse, att grefIl ve Bismarck skall visa en mine af missbelåtenhet ass ens ——— -man i denne mästare förlorat. Men icke var I det sänosakademien som giorde Berlin bekant het nu ligger i öppen dag, om icke författaren Europa, d. v. s. vi skulle ha gjort fred före eller