Aftonbladet – 9 augusti 1870, sida 2

tressen icke vore utsatta för att beröras af de politiska förvecklingarna. Men, torde man kanske invända, bur mycken fruktan det än kan vara anledning att hysa för att vårt Ixuds oberoende och fred kucna bli hotade, så hafva vi för små medel att kunna offra något till extraordinära försvarsanstalter, innan kriget rycker fram ända till våra portar och bamnar. Härpå må svaras, att vi dock oemotsägligen under åratal hafva uppoffrat millioner, såväl till vår armå som till vår flotta, och ändamålet med dessa för värt tädernesland så tunga offer måste dock onekligen ha varit det, att vi i kritiska ögonblick, sådant som det nuvarande, skulle hatva ett värn, till hvilket vi med någon trygghet kunde vända vår blick, om fråga blefve att bevara vår ställning som stat. Och är det någonsin uppmaning för handen till att grundligt undersöka om den krigiska apparaten är brukhar eller om ännu finnas hål deri att fylla, förbättringar att göra, så måste det vara under förhållanden sådana som de nuvarande. Det skulle vara en orimlighet att påstå, att vi äro så utfattiga, att vi icke ha råd att reparera eller komplettera det som fattas i den apparat, till hvilken vi årligen gifva för oss mycket betydliga summor. Hafva vi icke räd dertill, så synes det oss onekligen mycket bättre att vi så godt först som sist slopa hela denna utgift och använda penningarna till byggandet af jernbanor eller till upphjelpandet al våra näringar o.s.v. Komme sedan hvad som helst! Det kan ju hända, att dessa jernbanor och öfriga förbättringar icke komme oss eller våra efterkommande, utan kanske våra fiender till godo. Vi skola för ögonblicket ej inlåta oss på att föra dessa betraktelser längre. Vi äro förvissade om, att våra läsare icke i det ofvanstående ha sett uttalandet af en önskan, att nationen onödigt måtte kastas in i det krig, som för närvarande rasar i Europa. Vi upprepa, att det är vår innerliga önskan, att de förenade rikena måtte kunna bevara sin neutralitet. Men hvad vi med dessa betraktelser ville allvarligen lägga våra läsare på hjertat, det är, att det vore oklokt att icke i tid tänka sig möjligheten af att vi kunna bli indragna i krigets hvirfvel. Vi äro öfvertygade om, att det norska folket icke är så försjunket i rå materialism, att det har glömt, att det har minnen, ära och sjelfstänighet att försvara.