Aftonbladet – 9 augusti 1870, sida 2

Norska tidningen Aftenposten uttalar sig i en artikel om nödvändigheten för de förenade rikena att under dessa hotande tider icke helt och hållet sofva, utan något tänka på, om vi äro i någon den ringaste mån beredda att möta faror, som helt oförmodadt och då vi minst tänka det kunna uppstå. Bladet yttrar: Lika mycket af hänsyn till oss sjelfva som till Sverige, anse vi det vara vår pligt att göra hvarje uppeffriog som fordras för att sätta vårt land i stånd att möta alla eventualiteter. Vi hafva redan vid krigets utbrott ottalat hoppet om att de förenade rikenas nesgtralitet kunde bevaras, och vi hysa fortfarande samma hopp. Men vi kunna icke dölja för oss sjelfva och vi böra det ej heller, att svårigheterna att bevara vår neutralitet lätt kunna blifva större, än det vid krigets början såg ut, och att i alla händelser åtgärder synas nödiga, söm man från början tänkt sig kuona undvika. Hurodant är nemligen sakernas nuvarande tillstånd? Situationen, som vid krigets utbrott syntes uteslutande vara en franskpreussisk, har mer och mer blifvit en europeisk, Detta har säkerligen till väsendtlig del sin orsak deri, att det mer och mer trädt klart fram, att den formella krigsorsaken icke är den reella, att stridens föremål icke blott är en jalonsie-fråga mellan Frankrike och Preussen, utan att vapnen skola söka att företaga den europeiska uppgörelse som blifvit gjord till en nödvändighet genom Preussens kränkningar af den traktatmessiga och folkrättsliga grundvalen för den förut beståndande internationella ordningen i Earopa. Det visar sig också, att samtliga icke-krigförande europeiska stater, med undantag af de förenade rikena, uppfatta ställningen såsom europeisk och anse det som en europeisk nödvändighet att vara förberedda på att, ifall så behöfs, lörsvara sin neutralitet. Det rustag öfverallt och det har i detta ögonblick blifvit bokstafligen sannt hvad kejsar Napoleon yttrade i sin första proklamation till franska folket: Europa är förvavdladt till ett läger. Om man undantager Islands och Feröarnas befolkning, äro Sveriges och Norges inbyggare för närvarande de enda på euroeiskt territorium, som lefva 1 ostörd ro och afva sökt sin tröst deri, att deras länders gränser ej kunna kränkas genom deras regerings neutralitets-förklaring. Hvad är orsaken till detta märkliga fenomen, att de förenade rikena förhålla sig alldeles lugna, liksom om ingen fara vore att frukta, medan alla andra stater i Europa anstränga sig till det yttersta för att kunna skydda sina intressen? Antingen måste de förenade rikena ej ha att frukta någon fara eller ha de icke medel att motstå faran, om den skulle komma. En tredje förklaringsgrund är omöjlig. Finns det verkligen ingenting i den af det nu pågående kriget skapade sitnationen, som är hotande för Norges och Sveriges intressen? Är förhållandet verkligen så, att vi ha allt att hoppas. och ingenting att frukta af kriet, att vi i skydd af vår neutralitet blott ha att segla in pengar åt landet, förtjena på de höga frakterna och föröfrigt låta fem vara jemnt, låta stormakterna ordna förhållandena ite i Europa och vara obekymrade för vår framtid i den säkra öfvertygeisen, att hela striden icke angår oss?... Vi skulle mycket snska att så vore fallet. Men det vore lättsinnig därskap att söka dölja för sig sjelf, att situationen är hotande. Vi skola blott påminna om, , att en fransk pansarflotta beioner sig i Östersjön, en annan kanske i Nordsjön. Krigsskådeplatsen kan derför väntas blifva icke så långt aflägsnad från vårt lands gränser, att det ju ej vore tänkbart att det kunde vara af vigt tör en af de krigförande makterna, att våra hamnar icke vore neutrala, Ett försök att tvinga oss att uppva vår neutrala ställning — hafva vi medel att tillbakavisa ett sådant? Aro vi förberedda på att motstå hvarje påtryckning, somgår ut på att beröfva oss vår fribet att handla? Hafva vi medel att understödja och försvara vår uttalade önskan att hälla 0ss utanför alla förvecklingar, ifall denna vär önskan skulle komma i strid med en annan makts intressen och planer? Eller ett alliansanbud från en stormakt på så fördelaktiga vilkor för de förenade rikena och under så tvingande omständigheter för öfrigt, att all politisk klokhet skuile förbjuda att afvisa det — har man medel att möta ett sådant med ett svar som kan antagas? Skulle man i sådan händelse vara beredd på att åtaga sig de förpligtelser, som en för öfrigt fördelaktig ällians-traktat nödvändigt skulle medföra? Eiler skulle man vara nödsakad att atvisa hvarja aldrig så fördelaktigt anbud på srund af sin oförberedda ställning? Dessa och liknande frågor framställa sig dock helt naturligt för bvarje allvarligt täckande man under denna tidpunkt. En hvar måste medgifva, att ingen af de tänkta situationerna är hvarken osannolik eller utan fara, Det skulle också vara besynnerligt om de förenade rikena vore de enda stater, hvilkas in