Aftonbladet – 6 augusti 1870, sida 3

, 6 PPMPEPATTN TT MINA USE FURSTE KL let merendels sådan hon här skildras, och i Voltaires Pucelle vjöt det adertonde seklet af sin egen frivolitet; denna dikt var den fihaste läckerbit, en afskrift deraf (länge cirkulerade den blott i afskrifter) var målet för furstars och furstinnors ifriga längtan. Men, för att öfvergå till hvad vi egentligen ville framhålla, hvilken var Voltaires verkliga ställning till kristendomen? Vi veta alla att han går och gäller som dess hufvudfiende och ban är så äfven, hvad angår den officiella kristendomen, eller i allmänhet taget statskyrkan, i hvad form det vara månde, katolicism eller protestantism, islamism eller: Brahmas lära. Han finner ala formulerade statsreligioner lika löjliga. Han har intet sinne för Luthers reformation derför att dogmer stå qvar och nya sådana tillkommit. Han har icke mera hjerta för jansenisterna än för jesuiternå. Då jesuiterna förjagades tr Frankrikezsade. Voltaire: man. har drifvit bort röfrarne föratt gifvå osstill pris åt vargarne. Hvarpå syftar då hans beryktade slagord Ecrases Vinfame? Strauss säger härom: I Finfame har man ofta sett ingen mindre än Kristus och derför i detta utrop. funnit en hädelse. Men Kristus: kan icke åsyftas härmed, redan derför att Pinfame i denna Voltsires refräng icke är maskulinum,. utan, femininum, Detta visar sig af alla de ställen der satsen är något mera fullständig, ty på ordet infame hänvisar då alltid ett feminiot pronomen. Så skrifver Voltaire till dAlembert: Adieu, mon dur philosophe, si vous pouves Ccraser Finfame, Ecrasez-la et aimez-mot. Fredrik den UI i Preossen, som likaledeg var bland de invigda, skrifver till Voltaire: Japprouve fort la måkhode, de donner des nasardes ä Vinfame en la comblant de politesses. (Skrifsättet af formeln är emenligen förkortadt till ecr Vinf...) Nåväl, hvem är detta infama femininum, som Voltaire och hans vänner svurit undergång? Äfven härom upplyser oss deras bretvexling. Jag skulle önskaä, skrifver Voltaire till d Alembert, att ni kunde krossa Finfame, det är bufvudsaken. Vous penses bien, que je ne parle que de la superstition; car. pour la religion, je Vaime et la respecte comme vous. Och dAlembert skrifver till Voltaire: ... cet infame fanatisme, que vous voudries voir ecrase et qui fait le refrain de toutes vos lettres 0. s. v. Ailtså vautron, fanatismen; men dessa 0, alltför. abstrakta begrepp; hvar fions deras konkreta gestalt? När Voltaire skrifver till dAlembert att kan önskade Yinfame i Frankrike reducerad till dedimensioner hvari den befunne sig hos engelsmänned, och när Fredrik II yttrar till Voltaire att hos grekerna hade filosoferna kunnat trifvas emedan grekernas religion icke varit begåfvad med några dogmer, mais les dogmes de notrsinfame gåtent tout -— så är klart, att onder ordet Iinfarme mäste förstås den kristna statskyrkan i allmänhet, i Voltaires ögon vantrons och fanatismens högsäte. Vi lägga sålunda vigt vid att det är den officiella kristendomen Voltaire bekämpar, tyl att toleransens förnämste vägbrytare icke skalle kunna tåll den enskildes religion, är redan i sig en alltför svår motsägelse. Härvid är dock visserligen att märka, det Voltaire kritiserar föregående tidehvarfs religiösa uppfattning, så som våra teologer förmodligen skulle kritisera ; Voltaire, om de toge kännedömi om hans skrifter. Begreppet histörisk utveckling har låvgt ifrån klart nppgått för Voltaire, eburu man hos honom spårar aningar derom, särskildt hvad angår Jesu person och lära. Ty timmermanssonen trån Nazareth är för Voltaire icke en sfiox, icke en förargelseklippa eller en galenskap, lika litet som han synes honom en meteor, nedfallen från himlen. Här bar Voltaire öga för de historiska förutsättningarne. Låt oss höra några Voltaires teorier om Jesus af Nazareth. Jag vågar påstå, säger han, att Jesus aldrig tänkt på att stifta någon ny religion. Kristendomen, sådan den blifvit sedan Constantins tider, är lika långt skild från Jesu lära som från Zoroasters eller Bramas. Jesus bar blifvit förevändningen för våra fantastiska läror, våra religionsförföljelser, men han är icke deras upphofsman. Jag smickrar mig med att kunna bevisa det Jesus icke var någon kristen, att han tvärtom med afskyl skulle hafva förkastat vår kristendom, sådan . den blifvit i Rom anrättad. Icke ett enda ställe: finnes i evåbgelierna eller i apostlagerningarne, hvaraf man skulle kunna draga den slutsats att han eller hans lärjungar afsvurit sin fädernereligion eller haft för afsigt att på den judiska religionens spillror uppbygga en ny. Bevisligt är att Jesu första anhängare icke Voro något annat än en särskild sekt bländ judarne, sådan som t. ex.l. Wiklefs lärjungar bland de kristne. Äfven betraktas Jesus till en början blott som en from jade, som en profet, den der stodisärskild gemenskap med Gud, men likväl alltid varit menniska. Men härmed kunde man rimligtvis icke komma rätt långt. Hade de kristna om sin Jesus lärt blott det, som de förstå evangelierna lära om honom, så skulle de, menär Voltäire, icke gjort särdeles många proselyter; de inhöljde sig sålunda i Platos läror, på grund hvaraf några ytliga tänkare böllo dem för filosofer. Voltaire här ett synnerligen klart medvetande om alexandrinska filosofiens inflytande på kristendomen, om det fjerde evangeiiets senare, exotiska urspruovg, fastän han helt ytligt betraktar det såsom blott afsigtligt förfalskadt. Och han förklarar en gång rent ut: Platonismen är ktistendomens fader, den judiska religionen är dess moder. Allt detta låter ju ganska väl säga sig? Och dessa och liknande utlåtanden torde för öfrigt visa att Voltaires beryktade bhätskhet mot kristendomen i sjelfva verket gälde statskyrkan och dess många. blodiga förföljelser mot kättare. Ty rinber sådant Voltaire i hågen, så doppar har visserligen sin klinga i gift, då strör han gerna salt i såren, Vi må dock icke vara alltför snara med vårt pereatsrop öfver denne statskyrkans oförsonlige fiende, icke ens om vi tillhöra statskyrkans-pelare, inom den eller den respektiva bekännelseformen, ty i våra dagar slita t. ex. katoliker soch :Iotheraner icke sönder hvarandra för religionens skull. : Man behöfver ja alls icke hängilfva sig åt några vältaliga aser, man behöfver långt mindre upplifvå Lagan Stala nd ble a RAR PIA