Aftonbladet – 6 augusti 1870, sida 3

jr MENDV MUS, Jag SURGP I HODOLU IID fader och man visar mig en tyrann, som jag måste hata. Han skapade menniskorna efter sitt beläte för att desto mer förnedra dem; han gaf oss förderfvade hjertan för att hafva rätt att straffa. Sedan han fullbordat skapelsen ser man honom plötsligen ångra sig, liksom skulle mästaren icke känt till eget lverk. Han bjader hafvet öfversvämmsa jorden — jorden, som han på sex dagar skapat af intet. Och borde ej nu en renare verld, ett bättre slägte uppstå ur böljorna? Men nej! tyranner och siafvar alstras som förut. Hvad skall han slut!igengöra? Hvilka förtärande blixtar skall han utslunga? Hör, o mystiska kärleksunder! Han som dränkt fäderne, vill dö för barnen — — — Nåväl, man prisar hans förlåtande nåd sedan han utgjutit sitt eget blod för att utplåna våra missgerningar. Och likväl förföljer denne Gud oss alltjert, blind i sin vrede. I folk, som uppväxen vid solens portar, I hyperboreiske nationer, I alle som slumren i er säkerhet, I skolen öfverlemnas åt bans raseri, derför att I icke känt att på andra sidan jordklotet, i en vrå af Syrien en timmermans son dött på korset? Nej, i denna ovärdiga bild erkänner jsg icke den Gud jag skall tillbedja; jag skulle tro mig vanära honom genom en hyllning som liknar ett hån. Hör, du Gud som jag tillbeder, hör från din himmels höjd ett uppriktigt klagorop. Min otro kan icke misshega dig, mitt hjerta är öppet för dina ögon; den vanvettige bespottar dig, jag vördar dig; jag är ingen kristen, men blott derför att jag så högt älskar dig. Och hvad betyder väl det, under hvilken titel man åkallar Gud? Gud behöfver icke vår offertjenst; förolämpa vi honom, så sker detta genom kärlekslöshet mot menniskorna. Han dömer oss efter våra gerningar, icke efter våra offer. Här ljuder en bitter klagan, men intet grin. Voltaire skref dessa ord vid unga år, men likpande uttalanden kunna Jött uppletas från hvilken period som helst af hans lif. Det är samma uppfattning, anmärker Strauss, som vi förut finna hos de engelska deisterna, som var vanlig under adertonde seklet och som i våra dagars rationalism slutit en kompromiss med kristendomen. iet öfver Voltaire skall en för historiens dom och dogmen om den fräcke begrinaren af allt: heligt torde vara på goda vägar att söndsrplockas. Strauss står icke utan föregångare och bans ord är säkert icke heller det sista Bom yltras i denna fråga. Man skall emellertid hädanefter inom det statskyrkliga lägret kanske finna sig något förlägen inför formeln ecrasez Vinfome; möjligen befinnes den hädanefter olämplig att använda som ett vapen mot Voltaire, då man vill uppvisa något riktigt. gement Voltaireskt yttrande, och man skall tilläfventyrs nämna den lika ogerna som men nämner novellen FIngenu, denna oöfvertröffligt väl utförda tillämpning af ofta anförda formel, berättelsen om indianen, som kom till Europa, upptogsistatskyrkans sköte och blef i de heliga skrifterna undervisad. Annu i dag är denna dikt istånd att skänka högtider af löje. Må vi erinra om ett drag. Iödianen skall omsider döpas, men har läst sin bibel och yrkar derför att i stället bli omskuren, ty, säger han: i bibeln förekommer ingen oomskuren man. Blott med möda kan priorn öfveriyga honom att denna ceremoni nu kommit ur bruk. Slutligen lofvar indianen att underkasta sig dopet. Men först skall han bikta sig. Han gör så. Sedan anhåller han emellertid att priorn skall bikta sig för honom, ty i Jakobs bref står skritvet att man skall bikta sig för hvarandra inbördes. Då detta misstag blifvit rättadt och dopet skall utföras, finner man till sin öfverraskviog novitien vara plötsligen försvuonen. Etter något sökande ertappas han midt ute i en flod, med händerna korslagda öfver bröstet. Man söker öfvertyga honom att sederna numera förändrats, men han åberopar sig på bibelns vitzesbörd och står qvar i floden. Blott en ung fröken, för hvilken han hyser en stilla låga, kan beveka honom att rätta sig efter nyare plägseder o. 8. Vv. 1 oändlighet. Dogmatiken, statskyrkan: se der Voltaires preteria censeo, och då han haft till sitt förfogande ett så mördande löje, kan man lätt förklara hvarför han blifvit så hatad. Men vi skola aldrig förgäta, säger Strauss, att det var Bartholomeinatteus, Albigenserkrigens erionyer som i Voltaire vände sina facklor mot kristendoraen, och när Voltaire uppställer sateen: Den som säger: tänk så som jag eller Gud skall straffa dig, den skall snart säga: tänk såsom jag eller jag dödar dig, — har väl denna sats förlorat något af sin fruktansvärda sanning, derför att hundra år förrunnit sedan Voltaire nedskref den? Det är tid att vi göra Voltaire rättvisa, och så gåtlik Voltaires karakter synes 0ss, om vi betrakta honom såsom ett biografiskt objekt, så klar blifver den oss, så snart vi ställa Voltaire i historiskt sammanhang med hans tidebvarf. Det är oss mycket lättare att angifva hvad han haft till uppgift och hvad han utfört än hvad han varit. Hur sällsamt det må klinga att beteckna en man sådan som Voltaire med ett uttryck ur de frommas språk, så rinner oss dock ovilkorligen i hågen, när vi se Voltaire på bans bistoriska plats, tanken på ett Guds redskap. Om det öfver hufvud taget gifves sädana, så bar det aldrig funnits ett redskap bättre da nadt och kraftigare, än Voltaire. Med ett Guds redskap förstå vi dock helt enkelt och naturligt en efter tidehvarfvets kraf lämpad egendomlig begåfving. Sådan var i eminent grad Voltaires begåfning, Vi lögga derjemte märke till hans inemot hundraäriga lifstid, hans in i döden oförsvagade själskrafter, (Då en statskyrkans :tjenare erbjöd honom den sista smörjelsen, anhöll han, som bekant, att få dö i fred.) ; Med denna uppfattning vinna vi ock en ny synpunkt för Voitaires fel, De fraraträda då dels som. naturliga verkningar af hans tidehvarf och dess missbildning, dels som medel till dess ombildning. Hvad tiden behöfde var icke en mild;klart skinande liga; utan ett fladdrande, gnistranda sken. Frågan var icke nu att ur naturens och menniskoazdens djup upphemta nya sanningar; det gälde att bland den stora allmänheten sprida vetenskapens rön, att rödja or vägen hvad som kunde hindra denna spridning. Det förra sker bäst genom ett lätt, beharsliot föredrag. det senare senram 2kämt