Aftonbladet – 6 augusti 1870, sida 3

LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Vo!tåire och statskyrkan. — Guide de voyageur ef Sued6. — Diverse bokbandelsnyhetor. Voltaire och statskyrkan. Voltaire, Sechs Vorträge von David Friedrich Strauss. (Leipzig 1870). Man ler åt den dogm, som nyligen blifvit af romerska kyrkomötet gillad och stadfästad. Det finns emellertid många slags dogmer. Det finns en dogm om Voltaire. Det var en grinare, så lyder denna dogm, en träck grinare, för hvilken ingenting var heligt. Och dermed är Voltaire affärdad, lika enkelt som lyckligt. : I tidens fullbordan vill dock historien gerna alltid ha sitt ord ihedilaget. Och historien ddmer icke dogmatiskt.:Frågas: hvilken är den nyare tidens mest fruktbärande id? torde utan:ibetänkande kunra svaras: öfvertygelsen om menniskoslägtets der utveckling, dess framåtskridande, vad ock plägar kailas den historiska utveck. lingens ide. pe KPN Har denna ide klart uppgått för vårt medvetande, kunna vi ha öga äfven för en ande sådan som Voltaire. Ty vi betrakta då Voltaire i förhållande till hans tidehvarf; vi ädvända då ej på Voltaire det nittonde årböndradets måttstock. Vi kunna då ock utan häpnad lyssna till Carlyles ord, att Voltaire är för våra dagars odling, för våra dagars tankefrihet oc humanitet, af större betydelse än någon annan det adertonde seklets man. David Friedrich Strauss, den berömde författaren af Jesu lefnads, är, som bekant, ej vågon vän af dogmer. Lätt förklarligt är sålunda, ätt den gamle kritikern vid tillfälle vändt sig äf,en mot dogmen om Voltaire. Den som finge det infallet, säger Strauss, att hälla ett loftal öfver Voltaire, skulle åtminstone icke råka i trångmål genom den. lakoniska frågan: hvem klandrar honom? Ty klandrad — hvad säger jag: klandrad?... smädad, fördömd, förbannad, har kanske ingen blifvit till den grad som Voltaire. Han vill exwellertid lemna åsido både äreminnen och smädeskrifter, han vill icke ens försöka sig på någon apologi, utan steg för steg följa Voltaires utvecklingsgång såsom Voltaires egva skrifter gifva vid handen. Att med ett slagord vilja afgöra en skriftställares betydelse, har aldrig, menar Strauss, visat sig mera olämpligt än i fråga om Voltaire, ty mitt namn är legiol kunde Voltaires dämon utropa. Voltaire är lik en bräponpspegel, der det adertonde århundradets såväl goda som dåliga sidor klart afteckna sig. Bekant är Göthes utsago, att Voltaire är den störste, bland fransmännen tänkbare, skriftställare. Strauss vill se Voltaire hellre som adertonde seklets förnämste representant än gom franska pationens. Hvad Voltaire var och är för Frankrike, säger Strauss, derom må en fransman erinra frapsmännen; jag ärnar, utan att lemna hans tidehvarf och hans nationalitet ur sigte, framställa hvad han varit. som menniska, hvad icflytande han haft på alla bildade foik, hvad betydelse ban eger för alla kormande tider. Vi kunna icke här följa Strauss i bela hans biografiska och litterär-historiska teckning af Voltaire; vi få nöja oss med att i allmänhet för hvarjom och enom anbefalla hans arbete, som, bland många välbekanta saker, framställer åtskilligt i ny och märklig belysning, såväl hvad angår Voitaires privata lif, som hans författarverksamhet. en vi önska fästa uppmärksamheten på Voltaires historiska ställning till kristendonsen och närmast till statskyrkan, enligt den uppfattoing Strauss erbjuder. Först dock en antydan om något som syves oss hafva blifvit af Strauss skarpare betonadt och klarare belyst, än af någon annan: betydelset af Voltaires mest vanryktade och för sin författare kanske mest karakteristiska dikt: La Puacelle, rånet af Orleanska jungfruns helgongloria. En Voltaires kammartjenvare berättar i sina memoirer buruledes en dag vid pass 1730, i hertigens af Richelieu sällskapskapskrets, den orleanska jungfrun kömmit på tal och der