Aftonbladet – 6 augusti 1870, sida 2

ABBE ersonligen. Ehuru en sådsz l an gillas, blef dock Frankrike derigenom ödsakadt att underhandla direkt med ko-li ungen, och grefve Benedetti skickades der-. ör till Ems. Underhandiingarne hade icke j: od framgång, men så länge de bibehöllo sin 1 ; rivata karakter, var det dock förhoppning m, att ett tillfredsställande resultat skulle uona ernås. Sanningen är, att konung Wilelm ingalunda behandlade Benedetti på ett! å förnärmande sätt, som den preussiska reji eringen skröt af. Men regeringen (Bismarck ch Thile) hade funnit tör godt att meddela l. Tyskland och hela Europa, att Frankrike Jifvit skymfadt i sin ambassadörs person. läri låg en utmaning och förnärmelse, som nogen någorlunda stolt nation kunde tåla; det! ar denna omständighet, som till stor ledsvad för den franska regeripgen gjorde det möjligt för henne att gå in på det bemedingsförslag, som den engelska regeringen hade rjort (lord Granvilles förslag att låta saken uthandlas på en kongress enligt föreskrifterna freden i Paris år 1856),. Man finner häraf, utt lord Lyons i de väsentligaste punkterna lelar det franska kabinettets åsigt om saken. Den andra depeschen vänder sig företrädesvis omkring Belgiens och Luxembourgs ställniog. Lord Granville skrifver till lord Lyons, att den franska ambassadören i Lonlon, Lavalette, hade kommit till honom och neddelat honom innehållet af en not från Gramont af den 19 Juli. Den franske utrikesministern hade deri uttalat sin förhoppning, att den engelska regeringen i sina förklaringar i parlamentet skulle söka beriktiga den engelska pressens vilseledande yttranden om -derr kejserliga regeringen. Historien skulle — hade Gramont tillagt — nog göra Frankrike rättvisa och godkänna de bevekelsegrunder, som förmått det att börja ett rättvist och nödvändigt krig. Den kejserliga regeringens första steg hade varit att lugna Belgien. Kejsåren hade sjelf skrifvit till konangen, och den belgiska regeringen hade underrättats om, att hennes neutralitet skulle respekteras af den kejserliga regeringen, så länge den ej blefve kränkt af Preussen. Samma språk hade man fört i afseende på Schweiz och Luxembourg. Holland hade uttalat sin önskan att intaga en neutral ställning, och den kejserliga regeringen hade tillkännagifvit sin tillfredsställelse öfver denna förklariog. Den kejserliga regeringens uppförande i detta afseende hade Gramont frambållit såsom ett bevis på hennes moderation, och han ansåg sig så mycket mera kunna göra detta, som Frankrike derigenom försakat vigtiga anfallspunkter mot Preussen. Det britiska kabinettet kunde derför vara lugnt beträffande det franska kabinettets afsigter rörande de nentrala makterna. Till slut förklarade Gramont i sin depesch, att den kejserliga regeringen litade på, att den britiska regeringen icke skulle visa henne misstroende, samt att hon var öfvertygad om, att ryktet, att Belgien skulle bli besatt af engelska trupper, saknade all grund. De, som hade satt ett dylikt rykte i omlopp — tillade Gramont — tycktes icke ha någon föreställnivg om, att en sådan åtgärd just skulle stå i fullkomlig strid med den princip, den skulle försvara. Journal officiel innehåller följande förklaring: Offentliggörandet af ett så kalladttördrag mellan Frankrike och Preussen har gifvit upphof åt en polemik, som söker vanställa de verkliga fakta. Derföre har kejsarens regering ansett nödigt att offentliggöra följande bref, som grefve Benedetti skrifvit till h. exe. utrikesministern: Paris den 29 Juli 1870. Hr hertig! Huru orättvist också det omdöme var, hvars föremål jag personligen blef, då man i Fråpkrike erfor; att prinsen at Hobenzollern hade antagit anbudet af Spaniens krona, så bar jag icka ansett passande att yttra mig Gerom. Såsom min pligt bjöd, har jag åt kejsarens regeriog öfverlemnat omsorgen att beriktiga det. Jag kan ickeiakttaga samma tystnad vid det bruk, som grefve Bismark gjort af ett dokument, hvilket han sökt tillägga ett värde, som det aldrig haft, och jag beder ers exc,, att få framställa förhållandena med full noggtavahet. Det är allmänt bekant, att gretve Bismarck före och under det senaste kriget erbjöd oss att bidraga till att förena Belgien med Frankrike såsom ersättning för de förstoringar, han eftersträfvade och för Preussen vunuit. Jag skulle i detta afseende kuuna åberopa vittnesbörd af hela den europeiska diplomatien, tör hvilken ingenting klifvit okändt. Kejsarens regering har fortfarande afböjt dessa anbud, och en af edra företrädare, hr Drouyn de Lhuys, kan i detta afseende meddela upp: lystingar, som icke skulle lemna något tvitvel öfrigt. I det ögonblick, då Pragfreden afslöts, och under den uppbrusning mot Preussen, som Hennovers, Kurhessens och staden Frankfurts annexion framkallade ji Frankrike, betygade hr von Bismarck ånyo den lifligaste önskan att återställa den genom hans acqvisitioper rubbade jemnvigten. Åtskilliga planer, hvilka respekterade de till Frankrike och Prcusseu angränsande statervas integritet, framställdes; de blefvo föremål för flere samtal, under hvilka hr von Bismarck alltid sökte göra siua personliga ideer gällande. I ett af dessa samtal gick jag, för att göra mig noga redo för hans kombinationer, in på att så till sägandes under hans diktamen uppteckna dem. Formen icke min. dre än innehållet visar tydligt, att jog inskränvkte mig till att återgifva ett af honom uttänkt och utveckladt förslag. Hr von Bismarck behöll detta utkast, emedan han ville hemställa det ät konungen. Å min sida algaf jag hos den kejserliga regeringen räkenskap för de meddelanden som gjorts mig. Kejsaren afvisade dem, så snart de kommo till hans kunskap. Jag bör tillägga, att konungen af Preussen sjeif icke tycktes vilja antaga deras grundval, och sedan den tiden, d. v. 8. under de senaste fyra åren, har jag icke baft något ide-utbyte i detta ämne med hr v. Bismarck, Hade initiativet till ett dylikt fördrag tagits af kejsarens regering, så skulle atkastet ha blifvit uppsatt af ministeren, och jag skulle icke haft att framlägga en afmiggjord afskrift; för öfrigt skulie det också ha varit annorlunda affattadt och gifsvit avledning till underbandlingar, som skulle ha förts samtidigt i Paris och Berlin. I detta fall skulle hr vou Bismarck icke ha åtnöit sig med att