Aftonbladet – 3 augusti 1870, sida 2

iter och tnördare. Hon utnämner prestef, ;r att häda kristendomen, att lära bandins bedja för fiendens mndergång och dess äders förstöring, att göra detta i Kristi ch Guds namn. Jag tadlar icke alla, som gå i krigstjensten; Somliga förstå icke ältre. De hafva hört att et menniska är evigt förtappad. om hon icke trör på den uthanasianska bekännelsen, att om hor bevifiar berättelsen om Jonas eller om Jesu nderbara födelse, år hon i fara att störtas helvetets eld, och att öm hon tviflar få ordömelsen, kan hon vara säker om att Ti ördömd; men de hafva aldrig hört; att ett nfallskrig är en synd, att det är förräderi tt anstifta eft sådant och moraliskt orått tt strida i detsamma. De hafva aldrig tänkt ig möjligheten af att tänka för sig sjelfva; leras tankeöfning harinskränkts till att läsa n tidning eller sofva igenom en predikan. De ätisågo det för sin pligt att lyda regeringen, utan att besinna, om regeringen hade rätt eller orätt. . För att visa, huru omöjligt det är att förtia krig och kristendom, så antagom, att ah, som Anses för den inest kristliga bland kristi lärjungar, den af mäsuaren sa högt ilskade Johannes, vore utnämnd til skeppspredikant, och att han en morgon före ex väntad batalj stode på gandäcket bland skottluckorna med sin bibel, hvilande på em kaon och förklarande kristendomet? för män ned sablar vid sidan! Låt honom till mor sonläsning välja Kristi bergspredikan Och ill text dessa så milda, så sköna och sä sanna ord ur sin egen epistel: Hvar och en som älskar är född af Gudi och känner Guds ty Gud är kärleken, Antag, att han förkunnar sitt sällsamma auditorium, att alla menniskor äro bröder; att Gud är deras gemensamme Fader; att Kristus älskade oss alla, . visande oss, huru vi skulle lefva ett kärleksfullt lif — och, när han smält alls dessa vilda hjertan med ord, så gripande och sanna, låt honom då sluta med dessa: Såalige äro mandråparne! Söken först slagtningens ära! Varen grymma som tigrar! Förstören det Guds beläte, hvarefter edra bröder äro skapade! Liknen icke Kristus, ntan Kain, son slog sin broder!... När I-möten fienderna, skjuten dem i hjertat; döden dem i Kristi dyra nawn, slagten dem efter Guds anda! Gifven dem iogen pardon, ty vi böra icke gifva våra lif för bröderna; endast mördaren Vinner det eviga lifvetn. Menv, fortsätter Parker, Gud är kärl kens, fridens och det godas Gud. Han skar oss alla, jode och hedving, slaf och fri. Alla äro hans barn, hvar och en ovärderlig i bans ögon. Han är ingen slagtnipgarnes Gud, ingen härskarornas herre, iogen krigsman. Han bär hvarken svärd ller pilar, ej heller vattnar han jorden eller upplöser bergen med blod, utan han låter sin sol uppgå öfver onda och goda och låter regna ötver rättfärdiga och orättfärdiga.. Hans klär der äro icke färgade i blod; han förbannar ingen menniska, derföre att hon vägrar strida. Han är en ande och vill tillbedjas i anda och sanning. Hans bud äro: älsken hvaran dra inbördes; möten icke ondt med ondt; alla menniskor äro bröder, förenade i Kristo, idealmenniskan, allas hufvud. Den nyttigaste är den störste. Ingen menniska är mä stare, ty Kristus är vår lärare. Vi behöfva icke frukta någon menniska, ty Gud är vår fader.