Aftonbladet – 3 augusti 1870, sida 2

örelsevis tyst — vindstillan före stöfiben. Af detta korta mellanskof ha krigshötdinarne begagnat sig för att hvar och en på itt håll göra en högtidlig demonstration. Det äller att åt de teåpektivs faturna vinna en Dy, lsmäktig bundsförvandt. Hveiil 3å? fråga våra läsare måhända, ej utan förvåning. Ha j stormakterna redan förklarat sig vilja iaktaga neutralitet? England, Österrike, Ryssand till och red; alla Ha de ju — — — Ja, utan tvifvel, men också är det nu ej fråga im tågon af dössa itöaktör, utan om den, inhvilken allä jordens kontöngar och yälden svinna till ett intet. I alla tider, så långt historien sträcker sig tillbaka, hafva härfövarne låtit sig angeläget vara att söka tillförsäkra sig denna makts bistånd. När Orientens despoter framvältrade sina krigarenassor mot Hellas, här judafolket rustade sig till att slagta inbyggarne 1 det land, psom Iehovah dem gifvit hade,, när de romerske legionerna förde sinå örnar vida Kring jorden, när medeltidens korsbeprydda skarör drogo i härnad mot Allahs dyrkare — alltid och öfverallt var lösen densamma: Gud med oss, till förderf för våra fiender. Men till hvilken Gud är det väl man i dessa kritiska stunder väudt sig med siu åkallan? Förvisso icke till Honom, som evangelium framställer såsom menniskornas fader, fridens och all god gålvas gifvare, den der kärleksfullt vårdar sig om allt skapadt och hvars verldsregering åsyftar folkens sammiansluttiing 1 ett alltomfattande brödraförbund. Nej, det är icke till kristendomens himmelske Fader man vändt sig, om man än anropat gudomen under detta namn; det är till hedendomens grymme, blodtörstige Moloch eller till judendomens Iehovah Zebaoth, härskarornäs stridslystne herre, eller på sin böjd till den döpta bedendomensn, den förvillade och förvillande rättrogenhetens, med rent menskliga lidelser och lynnevexlingar bekajade gudom — det är till honom man riktat sina böner, Herren ären krigsman, heter det på de 1 detina anda bedjandes språk, han skall spilla våra fienders lif atan misskund, skoniogslöst utrota dem från jorden. Han älskar att bryna sitt svärd och låta sina pilar dricka blod, hans svärd skall frossa i köttet. Han gjuter blod på gatorna, vattnar lahdet med blod och i blod upplöser han bergen. Han trampar nationer som drufvor i vinpressen och hans kläder äro fläckade med deras lifsblod,. Till denna bloddrypande trosbekännelse ha nu Preussens och Frankrikes monarker anslutit sig genom det af dem utfärdade påbudet om hållandet af xutomordentliga allmänna böndagar med högtidliga gudstjensteri kyrkorna, dervid hvardera nationens presterskap skall göra sitt bästa för att, i förening med de troende, söka utverka åt sig Guds bistånd mot fienderna. Vi vilja för tillfället ej uppehålla oss vid den här framträdande föreställningen angående Guds förhållande till de historiska tilldragelserna. Uppfattningen är den gängse statskyrkligt-ortodoxa, Man lefver i den inbillningen, att det låter sig göra för individen att på ett nästan mekaniskt sätt rycka till sig Guds hjelp i det ögonblick det skulle falla sig lägligt för honom att komma i åtnjutande af densamma, oberoende af det lagbestämda sammanhang, hvari händelserna stå till hvarandra och som är den enda form, hvarunder Guds försyn i historien uppenbarar sig. Deremot kunna vi ej underlåta att fästa oss vid de ordslag, hvilka preusserkonungen motiverar sin förhoppning om segrens vinnande. Han bygger denna förhoppning först och sist på sitt il politiskt afseende rena samvete. Det länder mig till ett stort lugn och trygghet införl. Gud och menniskor, — så låter Bismarck den gamle konungen yttra i cirkuläret om den utomordentliga böndagen — att jag i intet afseende gifvit anledning till det nu utbrytna kriget. Jag har ett rent samvete il allt hvad beträffar detta krigs ursprung och är viss om vår saks rättfärdighet inför Gud, etc. Vi erinra härvid endast om de ord, som den franska senatens ordförande uttalade vid kårens afskedsuppvaktniog hos kejsaren, nemligen att den egentlige upphofsmannen till kriget icke vore den, som utfärdat krigsförklariogen, utan den, som gjort samma krigstörklariogs utfärdande till en tvipgande nödvändighet för motståndaren. Och eger väl Preussens konung älven i detta afseende, med blicken riktad mot det förflutna, ett fullkomligt rent samvete? För öfrigt — hvembestrider väl att det kan ligga något verkligt aktniogsbjudande deri, att en konung i förening med hela sitt folk, vänder sig till den Högste med bön om bistånd i farans stund? Historien känner få mera sublimt gripande ögonblick, än då en Gustaf Adolf i spetsen för sin hjelteskara, knäböjande på slagfältet uppstämmer sin krigspsalm: Förfåras ej du lilla hop, Fast fiendernas larm och rop, Från alla sidor skalla! Men ligger ej här det för hjertat tilltalande just deri, att denne härförare egde full rätt att till sin skara rikta de uppmuntrande orden: Din sak är Guds, gack i ditt kall Och i Hans hand dig anbefall, Så räds du ingen faral Hans Gideon skall än bli spord, Som Herrans folk och IHerrans ord Skall manligen försvara. Tiderna förändras och härförarne förändras med dem; Napoleon III är ingen Gustaf Adolf, lika litet som hr v. Bismarck är någon Axel Oxenstjerna. Till dessa krigshöfdingar kan man derföre med allt skäl rikta de bestraffande orden af Theodor Parker i hans predikan Om krig. (Samlade skrifter, andra delen ) Krigsäran är den tommaste af alla utmärkelser, men den farligaste bland pasioner. Det är en ära för en man att vara skicklig i att forma jernet, att arbeta i kläder, trä, lera, läder. Det är ett menniskan värdigt kall att odla säd, att kufva de rebelliska bomullsfibrerna och förvandla dem till vackra kläder, angenäma för kroppen. De äro mensklighetens heroer, hvilka förkorta arbetstiden och månvgdubbla dess resultat; de som hemta stora sanningar från Gud och bära dem till ett folks hjerta; de som afväga förhållandet mellan massan och individen, så att alla äro förenade i en ge