Aftonbladet – 1 augusti 1870, sida 2

Denna sommar, som börjats under så glada och ljusa förhållanden, slutades för henne tyst och dystert. Möjligheten att en gång vinna sin mans kärlek, detta hopp, som knoppats i hennes själ med vårvinden, hade vissnat långt innan det första höstbladet föll. Innan flyttningen till staden hade hon vandrat omkring, för att kasta den sista afskedsblicken på ängar och stigar, och medan den skarpa blåsten hvirflade dammet i hennes ansigte, hade hon med trött liknöjdhet täokt på den långa lefnadsbana, som möjligtvis låg framför henne. Den kortväxta ladugårdspigan med sin feta hals väckte nästan hennes afund — hon hade säkert icke haft någon enda rätt bekymmersam dag i hela sitt lif, likasom inga öfverflödiga kärleksgriller. Hon hade lärt sig konsten att taga dagen som den kom — Helene ville det också hädanefter, det fanns intet på hela jorden som nu skulle kunna röra henne! Med en suck betraktade hon Schweizerhuset och de vissnade löfruskorna uppe vid takresningen. Nästa sommar skullehon flytta dit in; men denna föreställning jagade ej mera någon rodnad på hennes kinder, då hon drog sig till minnes de dagar Edvard gjort upp ritningen på den och då han endast tycktes tänka på henne, Agatha var långt förot flyttad till staden. Landtlifvet är ändå tröttsamt i längden — hade hon sagt, — och nästa sommar göra vi en resa till Frankrike och Italien, här i ensamheten kan man rentaf bli mjeltsjuk.s Och ändå hade herr Denkwart under hela sommaren fyllt den vackra villan med gäster och Agatha hade varit den lifvande raft, som dref dem ut på långa landtliga ströftåg eller fjettrade dem i hemmet vid någon splendid middag, som slatades med fyrverkerier gller en lysande bal, Helene, skyllapde på