Aftonbladet – 30 juli 1870, sida 3

LITTERATUR. Dansk litteratur. (G. Brandes. Den: franske ZAstetik i vore Dage. — Kritiker og Portraiter.) I. Förf:n önskar att hans Kritiker og Portraiter må betraktas som ett slags skrifvet samtal om. dikter och -pergcasr, det der behandlar det konstnärliga och thenskliga sålunda, att. konsten och lifvet icke hållas på afstånd. från hvarandra. Hans lösen är, att vara så böjlig som möjligt, när frågan är om att förstå, så oböjlig och rättfram som möjligt, när frågan är om att tala; Och hen glömmer aldrig denna sin kardinalregel. Man finner här karakteristiker af H. C. Andersen, Rubens; Goldsmith, Saint-Beuve, Kamma, Rahbek och Prosper Möerimee, dessutom en mängd teaterkritiker, förut tryckta i Illustreret. Tidende. Vi vilja dröja vid karakteristikerna. En viss tidpunkt kommer alltid, säger förf:n, då litteraturen plötsligen så att säga upptäcker -hvad dittills legat doldt i samfondslifvet. Så upptäckes efter hand borgaren (i Danmark af Holberg), studenten, bonden 0.8. v. På Platos tid var qvinnan ännu icke uppdagad, man frestas. till att säga uppfunnen; Barnet uppdagas på olika tid inom de olika Jitteraturerna, i England t:ex. myceket tidigareän i Frankrike. Andersen uppdagar barnet i Danmark. Men här som öfverallt står detta faktum icke utan förutsättniogar och här som i så mycket annat inom danska litteraturen står man i skuld till Öhlenschläger. Att barnet blir insatt i sina naturliga poetiska rättigheter, är blott ee utaf de många fenomenen af näivitetens tronbestigelse, hvars mätare Öhblenschläger är. Det 18 århundradet, som har sin styrka i det resonnerande förståndet, sin fiende i fan. tasien, de föråldrade traditionernas bundsfi vandt, sin drottning i logiken, sin konung i Voltaire, sin poesis och sin vetenskaps föremål i den abstrakta, upplysta sällskapsmenniskan, skickar barnet, som hvarken är sällskapsmenniska eller abstrakt eller upplyst, ut ur konversationsrummet och långt långt in i barnkammaren, der det kän höra sagor och röfvarbistorier så mycket det lyster, väl att märka,-om det som vuxen menniska låter sig angeläget vara, att hafva. glömt allt detta lappri.. I 19 århundradet inträder reaktionen: I stället för sällskapsmenniskan framträder nu individen, den personliga menniskan. Förut tillbad man det medvetoa, nu tillbedes det omedvetna, Schellings naturfilosofi aflöser Fichtes.jag-system; man drager ihärnad mot den torra förståndsreflexionen, gifver sagan dess värdighet igen, drager barnkammaren och dess invånare ånyo fram till ära och berömmelse, stundom till alltför mycken. I alla länder samlag folksagor och i de flasta länder börja skalderna bearbeta dem.. De sentimentala tyska författarne från öfvergångsperioden (Kotzebue och Iffland) införa bar. nen på scenen för att åstadkomma ett rörande intryck; Öhlenschläger tager barnet med, och Heiberg kvotar deröfver. Hvad samfundet angår, så har Rousseau slagit allarm med sina poetiska deklamationer och teorier. Man skänker nu barnet och. isynnerhet barnets natur en uppmärksamhet som aldrig förut kom den till del, och svärmeriet för barnets uppfostran (man erinre sig Campe m. fl.) undantränges efter hand utaf svärmeriet för:barnets naturtillstånd (Rousseaus tendens kan man spåra redan i Götz v. Berlichiogens samtal med sin lille son). Från barnet är blott ett steg till djuret. Djuröet är ett barn som aldrig blifver annat än barn. Samma jägtande efter sällskapslif och idel sällskapslif, som i adertonde århundradet aflägsnät barnet, hade ock föst undan djuret. Samma störst. efter naivitet, eiter natur, efter det oskyldiga och omedvetna, som ledde. poesien till: barnet, leder den till djuret och från djuret till. hela naturen. Rous