Aftonbladet – 30 juli 1870, sida 3

ja I seat, som förer barnets talan, förer derjemtö t I djurets talan, och först och främst, först och sist, som sittpreterea censeo naturens. Han sr I studerar botanik, skrifver till Linne, uttalar 38 I sin beundran och kärlek för honom. Bernarat I din de S:t Pierre införer naturbeskrifningen Nii den franska prosan i och med sin märkliga berättelse Paul et Virginie, och hvad a INoga må påaktas, på samma gång han nppS rdagar Jandskapet, framställer han som hjelte 1 foch. hjeltinna två barn. Alexander v. Hum? I boldt tager medsig på sina resor i tropiikerna Panl et Virginie, läser den högt för sitt ressällskap. Humboldt inverkar på Orsted; sörn i sin ordning är af djupt inflytande på Andersen. :Landskapsmåleriet vaknar till lif. Skovgaard målar den sjö, hvari Den fula ankungen plaskar och vid samma tid blifver — som genom ett underverk — den stora staden kjöbenhavneren för trång. Han ledsnar vid de många taken, han vill se ett större stycke af himmelen; han flyttar ut på landet, anlägger trädgårdar, lär sig att skilja korn från råg och bir landtman för sommarn. En och samma idå, den återfunna näturideen, sprider sina verkningar öfver alla lifssferer, liksom vattnet från en högt liggande källa vid sitt nedströmmande fördelar sig på en hel krets af bassiner. . Förunderliga verkan af en enda:ide!. I förra århundradet intet liknande. Man kan, som någon nyligen sagt, granska Voltaires Henriade, utan att finna ett enda grässtrå; det är icke ens foder till hästarne. Hur långt var man då från att drömma om en poesi sådan som Andersens! Ty Andersen nöjer sig icke med barnet, icke ens med djuret, hans fantasi tillegnar sig det liflösa, koloniserar och annekterar allt, stort ock smått, ett gammalt hus och ett gammalt skåp, toppen och bollen, stoppnålen och lös kragarne, de stora gubbarne af honungskakor mes bittra smandlar. till hjertan.. Då han gripit det liflösas fysionomi gör hans fantasi Isig till ett med verldsalltets lif; seglar. med ; j månen öfver himlen, tjuter med vinden, ser t I som personliga väsen snön, sömnen, natten, I döden, drömmen. Han gitver sjelfva skuggan -lif. Han känner skuggans vanor och pjutI ningar... Jag sprang i månskenet på gatann, I säger skuggan, jag sträckte mig uppåt muren, det kittlar så skönt i ryggen. Detta äfventyr Jom skuggan är en helt liten verld för sig. -I Det är alla skuggors, alla slatviska andars drapa, alla deras, som tro, att de blott genom emancipationen från sitt öriginal kunna vinna . personlighet, sjelfständighet, verklig: sann. mensklighet. Det är också ett af de få, -I der skalden, trots sin veka optimism, vågat Tlåta den hårda sanningen träda fram i hela :j dess nakenhet. Detta äfventyr är slutligen fett af dem der man lättast kan iakttaga öfvergången från det naturliga till det öfvernaturliga: skuggan sträcker och sträcker på I sig, för att få krafters, så länge, att det Islatligen förefaller. helt naturligt att den kommer lös. Andersen har den äkta gåfvan att dana öfvernaturliga väsen, han är allegoriens oöfverträfflige skald. Men man skall icke glömma, menar förf., att geniet är icke en meteor, nedfallen från himlen. Man studerar derför Andersens konst i det man studerar de id6er, som inspirerat skalden. Att se dem i deras tillkomst och förgrening, i deras abstrakta väsen och konkreta makt, är sålunda icke någon öfverloppsgerning, äfven när uppgiften är att fördjupa sig i en individuel diktarfantasi. Ty den nakna iden kan visserligen icke dikta; men utan ideen och utan de omgifningar, den sätter i rörelse, kan skalden icke heller dikta. Rundt kring den lycklige skalden står en skara, som med mindre lycka arbetar i samma riktning som ban, och rundt kring denna skara tumla sig folken som tysta men verksamma medarbetare. Ty geniet är som en brännspegel; det samlar och förenar de. vidt kringspridda strålarne. Det står aldrig ensamt. Det är blott det rankaste träd i skogen, det högsta axet i kärfven, och man har sett det i dess verkliga betydelse och först då, när man sett det på dess rätta plats. Den som vill se H. C. Andersen på hans rätta plats, gör väl i att taga kännedom om hr Brandes karakteristik den der utförJig och uttömmande är. Vi kunna helt naturligt endast framhålla ett och annat moment. Vi ha vali ett par exempel på Andersens mästarkonst, men man skall icke tro att författaren endast prisar. Bland annat anmärker han det. pjoskiga, sentimentala och utomordentligt loyalz sinnelag som så ofta skymtar fram hos Eventyrets, skald. Alla barnen, han tecknar, äro så oändligt sediga, lydiga, hyggliga och välupptostrade, att det är af utomordentligt uppfriskande verkan, då det enda undantaget, naturbarnet, den lilla vilda röfvarflickan i Snödrottningen, träder fram, Och djaren som han tecknar äro lika hyggliga, det är idel husdjur. Aldrig finner man hos Andersen ett motstycke till fabeln om vargen och hunden, vargen som på hundens hals såg märke efter länken och föredrog sin frihet framför hundkojans skydd. O, nej! Den vilda näktergalen, i hvilken, poesien personifieras är en tam och en loyal fågel. Jag har sett tårar, säger den, i ögonen på kejsaren, det är mig den rikaste skatt! En kejsares tårar hafva en förundsrlig malt! Och svanen, det äd!a kungliga djuret i den mästerliga, vore det så blott för kattens och hönans skull aldrig nog beundrade Grimme ZElling, här slatar den? Ack, som ett husdjur. Här är en af de punkter der man har svårt att förlåta den store författaren. O Digter, utbrister inspirerad hans kritiker, år Du allerede har havt en sådan Tanke, uodfanget og udfört et sådant Digt, hvor kan da din Begeistring, din Stolthed nänne at lade Svanen ende således? Lad den dö, om så skal väre! Det er tragisk og stort. Lad den löfte sine Vinger, flyve susende i Jubel over sin Skjönhed og Styrke bort gjennem Luften, lad den dale ned i en ensom og deilig Skovsö!t Det er frit og skjönt; men ikke dette: xI Haven kom der pogle små Börn, de kastede Bröd og Korn udi Vandet. Börnene Töb efter Fader og Moder og der -blev kastet Bröd og Koger:i Vandet og alle sagde de: Den Nye er den smukkeste! så ung og så deilig! og de gamle Svaner neiede for den Lad dem neie, tillägger förf.n, men lad det ikke glemmes, at. der er Noget, som er mere värd end alle gamle Svaners og Gjäs og Änders Anerkjendelse, mere värd end at fåe d a e f 4 h 4 d a Å r