Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 3

De franska och de preussiska stridszkrafterna. (Efter Berlingske Tidende.) IL. De två stora nationer, som fullrustade och med svärdet i hand, nu stå gentemot hvarandra, äro båda i hög grad utmärkta för sin krigsduglighet. En blick på de sista århundradenas krigshistoria tillåter intet tvifvel i detta hänseende. Franskt, brandenburgskt, sachsiskt, hessiskt blod har flutit på tusende valplatser, och aldrig hafva soldater, härstammande från dessa folkstammar, vanärat sig genom feghet. Nederlag hafva de alla måst lida, hela armeer af dem hatva blifvit fullständigt skingrade och förstörda, men städse hafva de rest sig igen och antingen hämnats nederlagen på sina fiender eller också hafva de uppträdt mot andra motståndare, som de kufvat. Det är orätt affrsnsmännen att beständigt föra ordet Jenai munnen; de böra icke glömma, att det följde ett Leipzig, endast sex år senare. Det är äfven orätt at preussarne att oupphörligt skrika om Waterloo, ty de böra väl komma ihåg, att fransmännen efter denna tid hafva ett Sebastopol och ett Solferino att uppvisa. Också der besegrades tappra, krigsvana trupper; och detsamma kan hända dem. Man upprepar ofta, att fransmännen äro Jen mest krigsvana nation i verlden. Detäro de också i visst afseende, ty det finnesingen, som så som fransmannen störtar sig i striden och utkämpar den med en viss vild glädje. Deremot tager man fel, om man tror, att den franska nationen såsom sådan har någon särdeles starkt utpräglad krigslystnad och att befolkningen i Frankrike är företrädesvis egnad attutbildas till militärer. Fransmannen har verkligen, förutom den ofvannämnda, flere goda egenskaper, som äro egnade att göra honom skicklig till kriget, men han har också en del svaga sidor, som göra det svårt att utbilda honom till en god och lydig soldat. Vi kunna derföre icke obetingadt underskrifva det så allmänt god-: kända antagandet, att fransmannen är den förste soldat i verlden, ty han står icke så högt öfver de andra, att detta uttryck med rätta kan tillkomma honom. Det är nemligen en sida i hans karakter, att han icke med resignation kan bära motgångar och att han, hemsökt af sådana, blir modlös, hvilket gör att flere andra nationers soldater kunna betraktas såsom hans jemnbördige motståndare. Den preussiske soldaten har icke det uppflammande mod, den stridslust, som utmärker den nations krigare, med hvilka han haft så många blodiga sammandrabbningar, men han är i stället kallblodig, seg och uthållig, och detta är egenskaper, som icke äro af ringa värde under ett krig. Vi kunna derföre såsom resultat af våra betrsktelser icke annat än medge, att båda nationerna, den franska och den tyska, stå ungefär på samma grad hvad beträffar krigiska anlag och fallenheter. Med hänsyn till manskapets öfning har i båda armåerna alla hjelpmedel blifvit använda för att bringa denitill den största möjliga falländnivg. Fransmännen hafva det företrädet, att deras tjenstetid är två år längre och att de geaom otta inträffande garnisonsombyten och derigenom att en icke obetydlig del af hären tidtals vistas i Algier, till en del komma att lefva I förhållanden som närma sig fältlifvet. Det är också detta som gifvit den franska armen den fältmässiga prägel som utan tvifvel är mer utbredd öfver den, än öfver någon annan armå. Detta är nog en stor fördel; och det inåste alltid ätgå någon tid, innan de preussiska soldaterna vänja sig vid fältförhålländena, vid hvilka de äro mera ovana. Hvad deremot den egentliga taktiska utbildningen angår, så är det svårt, för att icke säga omöjligt, att säga, hviiken af de två armeerna i detta hänseende står högst. Vi vilja dock betrakta de olika slagen af trupper litet närmare. Hos de båda motståndarne bildar fotfolket, som naturligt är, kärnan af hären. Det är