Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 3

enda väl riktadt kanonskott kan göra mere ondt än tusen mitrailleusekulor. Vid store infanteridrabbningar kan visserligen mitrail. leusen anställa stora härjningar, men — hä kommer åter ett men — hur ofta inträffa det väl att stora infanterimassor stå stilla och skjuta på hvarandra? Mitrailleusens hela konstruktion är genom dess nödvändiga lätthet mycket svag, och hvarje kanonkula som träffar henne skall för alltid stoppa till munnen på henne. Dessutom är hon genom sin nödvändigt starkti ögonen fallande position på infanterikolonnerna en välkommen och lätt ätkomlig skotttafla för hvarje kanon. Mitrailleusen har slutligen i anseende till sin mycket osannolika framgång icke blifvit införd i någon annan armö i verlden såsom verkligt vapen. Hon skall alltid blifva en visserligen stygg -leksak, men dock alltid en leksak, icke något allvarsamt krigsdugligt vapen. Om henne gäller ordspråket: mycket prat och litet gagn. I likhet med hvad vi i går sökte visa, erinrar Journal des Debats att mobiliseringen ätven i våra dagar fordrar vida längre tid än den allmänna otåligheten både i Frankrike och annorstädes är benägen att tro. Det är icke 20 dagar sedan, säger Debats, som iogen ännu drömde om krig. Om man än kan vara ense om, att både Frankrike och Preussen länge hafva förberedt sig på en konflikt, som de kändt med sig skola komma förr eller senare; till och med om man lägger aldrig så mycken vigt på den betydelse, som jernvägarne hafva både i afseende på att bastigt kunna sända reserver och föra trupper framåt — bör man dock vid lugnt öfvervägande erkänna, att armeer icke kunna ställas på krigsfot och förses med de erforderliga krigsförnödenheterna så fort, som allmänheten i sin otålighet föreställer sig. År 1859 sändes det österrikiska ultimatum till Turin den 22 April, och man hade både i Paris och Turin länge väntat krig, som i verkligheten också i många månader hade varit beslutadt. Icke desto mindre inträffade den första allvarliga sammaänstötningen — träffoiogen vid Montebello — icke förän den 20 Maj och den första stora striden — Magentaslaget — icke förrän den 4 Juvi. År 1866 åtgick, oaktadt de långa förbredelser, hvilka förut voro vidtagna från preussisk sidå, åtta veckor — från den 24 April till den 16 Juni — mellan befallningen att sätta fem armåkårer på krigsfot och fälttågets verkliga öppnande. Slaget vid Sadova egde rum den 3 Juli eller sex veckor etter den dag, då preussarne började koncentrera sina den gången på krigsfot stående och mobiliserade trupper. Det skulle derföre icke vara öfverräåskande, om ännu två å tre veckor förflyta, innan det kommer till någon betydligare sammanstötning mellan de båda krigförande makternas armöer. Från Hannover skrifves den 22 dennes till Kölnische Zeiturg: General Vogel von Falkenstein har ankommit hit för att öfvertaga kommandot öfver en trurpkår, som är bestämd att förhindra eventuella landstigningsförsök. Genom sina prestationer under Mainfälttåget har generalen visat att han är särleles lämplig att lösa en sådan uppgift: att nemligen genom taktiska operationer, hastiga marscher och djerfva kombinationer bekämpa 0 fiende, som uppträder på olika ställen. De mest ändamålsenliga åtgärder äro vidjagna för att med kraft kunna tillbakavisa n fiendtlig landstigningsstyrka.