Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 3

hos båda ändamålsenligt beväpnadt, klädt och utrustadt. För taktiker och vapeniskniker är den omständigheten högst intressant, att båda härarne äro försedda med tändnålsgevär. Det bör pemligen nu visa sig om den något större antändningshastigheten, som kan uppnås med de franska gevären, har något att betyda i och för stridens utgång. Att den skall hafva det, är ett allmänt antagande; vi kunna emellertid icke i detta fall vara at samma mening. Fransmännens hetsiga och oroliga temperament skall kanske endast åstadkomma, att manskapet, på grund af den nämnda egenskapen hos gevären, skjuta allt för hastigt och utan att taga ordentligt sigte. Det blir en stor fråga, huruvida elddiscipliI nen så ordentligt kan vidmakthållas hos den I franske soldaten som hos den preussiske. I Afven en annan fråga skall säkert i nu . förestående krig finna sin lösning, nemligen lom det är nödvändigt att belasta soldaten I med den tunga sabelbajonetten. Kommer det i striden mellan fransmän och preussare icke till bajonettstrid och gifveri denna icke yataIganen utslaget, så kan man med fullkomlig T säkerhet säga, att det är oförsvarligt att betlasta manskapet med ett vapen, som generar vid skjutningen och icke gör mera nytta än en vanlig lätt bajonett. ww I båda härarne finnas gardestrupper till ett ganska betydligt antal. Hos fransmännen äro de verkliga elittrupper, hos preussarne äro de det der-mot endast till namnet, enär endast kroppssturleken och icke som i Frankrike ett tadei::1it uppförande och en utmärkt militärisk duglighet utgöra vilkor för tillträde till denna utvalda kår. Emellertid har det preussiska gardets uppträdande vid Sadova visat, att det är värdigt den i förskott gifna utmärkelsen. Ett sammanträffande mellan det franska och preussiska gardet kommer helt säkert, att blifva af så fruktansvärd natur, att det kan sluta först med endera motståndarens fullständiga tillintetgörelse. Fransmännen hafva namn om sig att icke vara de bästa ryttare; åtminstone lemnar derag beridning — vi hafva sjelfva bört det uttalas at franska officerare — mycket öfrigt att önska. Det skulle emellertid vara ett stort misstag att deraf draga den slutsats, att deras rytteri är af mindre god beskaffenhet. En fransk choc utföres, just emedan ryttaren ej tänker på att skona hästen, med en dierfhet och kraft, som det är svårt att motstå. Det preussiska rytteriet hade i förra århundradet rykte öm sig ätt vara det bästa i verlden, men ide napoleonska krigen gick denna berömmelse förlorad och under senare tider har preussiska kavalleriet ej njutit något synnerligt anseende intill 1866 års kiig, då det spelade en ganska vacker röll. De franska hästtrupperna äro ännn ej beväpnade med bakladdningskarbiner, hvilket deremot är fallet med det lätta preussiska kavalleriet. Något afgörande inflytande kan väl knappast denna olikhet i beväpning utöfva i en större strid, men man kan tänka sig många tillfällen, då det kunde vara önskligt för det franska kavalleriet att vara beväpnadt med snabbskjutande karbiner. I afseende på artilleriet förefinnes den skilnaden mellan de stridande makterna, att det franska förer mynningsladdningsoch det preussiska bakladdnings-kanoner. Dessa senare stå visserligen, hvad träffsäkerbeten angår, något högre än de franska, men detta Mmotväges deraf, att en del af det franska artilleriet — de 12-pundiga kanonerna — äro af betydligt gröfre kaliber än det motsvarande tunga preussiska artilleriet de såkallade 6-pundiga kanonerna; ty då dessa skjuta projektiler af endast 14 skalp:ds vigt, väga deremot de franska projektilerna af den större kalibern ej mindre än 23 skålp:d. Denna omständighet är af särdeles stor vigt, och det blir en fråga, om ett preussiskt 6-pundigt batteri kan vara ett franskt 12-pundigt vuxet. De 4-pundiga kanonernas projektiler hafva i båda armeerna ungefär samma vigt, nemligen 8 å 9I skålp:d. Servisens tekniska bildning står i båda armåerna säkert på samma höga ståndpunkt. Vi skola kanske till slut kasta en blick på befälet. Detta svarar i båda härarne mot deras öfriga goda egenskaper och befinner sig i dugliga och kunniga mäns händer. Isynnerhet gäller detta, hvad beträffar det högre befälet: Både hos fransmän och preussare finnes en hel mängd generaler, till hvilka soldaterna se upp med det fullkomligaste förtroende, ty de ha i många hårda strider aflagt sina prof. För att göra likheten mellan de båda motståndarne ännu större, kommer den högsta ledniogen af samtlige stridskraf. terna att koncentreras i de resp. monarkernas händer, hos franske kejsaren, segraren vid Solferino, och konungen af Preussen, segraren vid Sadowa. En enhet är sålunda tillvägabragt i kommandot, hvarigenom all ljumhet, all skadlig jalousi mellan underbefälbatfvarne inbördes: omintetgöres. Har man sålunda måst vidgå, att knappast en punkt kan påpekas, i hvilken endera af de två armeerna, den preussiska och den franska, bar en afgjord öfverlägsenhet öfver den andra, så finnes dock ett förhållande, i afseende på hvilket den förstnämda ovilkorligen står högre än den prenssiska. Det är bomogeniteten. Den franska hären är liksom stöpt i en form: alla dess medlemmar från marskalken till trumslagarpojken kärna sig vara fransmän och vilja göra sin pligt såsom sådana. Den preussisk-nordtyska hären består deremot af en massa, till stor del mycket heterogena elementer, och om det preussiska än är starkt förherrekande och blandningen bär den preussiska grundfärgen, så har dock denna blifvit oren, hvilket isynnerhet gäller om officerskåren, inom hvilken just icke den bästa harmoni lärer råda. Den stora fördel, som franska hären derutinnan har öfver den preussiska, :skall säkert uppväga det missförhållande i styrka, som förefinnes mellan de båda härarne. DANHARK En minnesfest öfver slaget vid Idsted firades i söndags den 24 dennes af vapenbröderna i Sorö. -Grundtonen i de tal som här höllos var en liflig önskan om Danmarks deltagande i Frankrikes stora krig mot dess RE ON