Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 2

föll. Ack, hans ångest, hans ödskamp och ingen .räddande hand, ingen.. Hennes ord dogo bort i djup konvulsivisk andhemtning. Hon såg sig om efter Edvard. Kanske hon väntat att få gråta ut sin sorg vid hans bröst; hon läpgtade härefter och bon glömde i detta ögonblick. den lilla misshällighet, som kommit emellan dem. Hon glömde de tvifvel och misstankar, som de sista dagarne födt och närt i hennes själ. Hon glömde sin svartsjuka, hon glömde de ord, hon, dold af dörrdraperierna, hört Edvard och Agatha vexla på balkongen, hon glömde allt vid åsynen af detta döda barn, som hon nu tyckte sig begråta med en moders sorg. Den som kunde skratta för några timmar sedan kan nu inte fälla verkliga tårar! Jag har trott henne svag och sentimental, men utan förställning,, tänkte Edvard och betraktade icke utan bedröfvelse sin knäböjande hustru. Det var spillrorna af ett gäckadt hopp han kastade ifrån sig. Nägra sekunder kände han en bitter och häftig smärta. Det är för att jag vant mig att tro henne god och älsklig, tänkte han vidare och böjde sig ned öfver barnet, hvars blottade bröst skymtade fram under jackan. Det var tre små mörka fläckar, som väckte hans uppmärksamhet. — Inom några minuter låg barnets blottade kropp framför hosom — ocksåpå armen syntes de tre små läckarne. Edvard strök håret ur sin fuktiga panna, nan såg på Helene och så åter på barnet gen. Det är ett intryck efter tre fingrar, sade 18. Hans röst hada förlorat sin klang och Heene vexi förskräckt tillbaka för dep fasa som målade sig i hans atlötsdrag. Kan