Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 2

atv vata IUcHlpaar Och syllipatler IvAG ULeSi: tande böra rätta sig efter de allra senaste tilldragelserna utan afseende på forntid och! framtid eller på de kämpandes allmänna karakter och föremål Den hohenzollernska tronfrågan, som man ansåg död och begratven, sedan hon fullgjort sin bestämmelse, spökar igen. Efter att ha gifvit uppslaget till ett krig på rama allvaret, hotar hon nu äfven att vålla ett notkrig af temligen skandalöst slag. Fraoska utrikesministern hertigen af Gramont hade i den depesch till Frankrikes representanter i utlandet, som vi i går meddelade, för att ådagalägga att hela ansvaret för kriget drabbar Preussen, påstått att grefve Bismarck i Mars månad förlidet år, då, såsom man nu erkänner, den hohenzollernska frågan var föremål för diplomatiska samtal mellan honom och Benedetti, förklarat att denna kandidatur vore helt enkelt omöjlig och overkställbar. Och då det franska sändebudet det oaktadt en gång iförbundskanslerns frånvaro visat sitt misstroende, hade understatssekreteraren Thile på sitt hedersord försäkrat, att prinsen af Hohenzollern icke var och icke kunde på allvar bli uppstäld som kandidat till Spaniens tron. Genom detta påstående, som är ingenting mindre än en beskyllning till Preussen för dubbelt spel, fick onekligen Berlinkabinettets handlingssätt ett, betänkligt utseende. De båda preussiska statsmännen hade dock knappt genom telegrafen fått del af den gramontska depeschen förrän de gemensamt afgåfvo en protest mot dess påståenden såsom en ren — modifikation af sanningen. Denna protest, meddelad af de officiösa Berlintidningarna för förl. lördag, ö är af följande lydelse: I afseende på det af telegrafen meddelade utdraget af hertigens af Gramont förmenta depesch, enligt hvilket förbundskanslern skulle ha förklarat prinsens af Hohenzollern kandidatur till Spaniens tron outförbar och statssekreteraren gifvit sitt hedersord att en sådan kandidatur ej förefannes, äro förbundskanslern och statssekreteraren i tillfälle att officielt och personligt förklara, att mellan ingendera af dem och Benedetti, sedan något blifvit dem bekant rörande det prinsen af Hohenzollern gjorda anbudet, prinsens spanska kandidatur nägonsin ens med ett enda ord blifvit vare sig officielt eller privatim afbandiad., Således det bestämdaste bestridande af sanningen i den franska depeschen. Dermed är dock ej det sista ordet sagdt. Eniigt ett privattelegram från Paris till Hamburger-Correspondenten skall Bureau Havas från franska regeringen erhållit ett meddelande om att en depesch härom från Benedetti, trots Bismarcks och Thiles förnekande, finnes i utrikeskabinettets arkiv. Som läsaren sett, är det ej tillvaron af en sådan depesch som från preassiskt håll bestrides, utan dess innehåll, såvida det är af samma art som uppgifterna i den gramontska depeschen. I afvaktan på vigtigare händelser från krigsteatrarne har allmänna uppmärksamheten tagits i anspråk af ett politiskt intermezzo, som till sin karakter ganska mycket närmar sig det nyss omnämnda. Vi mena det af telegrafen omtalade mystiska förslaget till en traktat mellan Frankrike och Preussen om en uppgörelse i all vänskaplighet, hvarigenom den senare makten skulle oantastad få åtnjuta sina förvärf från 1866, mot vilkor att hon ej blott tilläte, utan äfven hjelpte Frankrike att förvärfva Belgien och Luxembourg. Som ett on dit, af den sorten som nu i hondratal flyga omkring i luften, skulle hela saken knappt varit värd ett omnämnande, men nu har Times gifvit densamma ofrentlighet i sina spalter, och slutligen har den äfven blifvit gjord till föremål för formliga interpellationer i engelska parlamentets båda hus. I öfverhaset frågade den 25 dennes lord Stratford de Redciiffe, om regeringen kände det af Times offentliggjorda utkastet till en eventuell traktat meilan Frankrike och Preussen. Utrikesministern Granville svarade, att Times källa var honom obekant, men att regeringen hyste den öfvertygelsen att man både från Frankrikes och Preussens sida ögonblickligen och sjelfmant skulie offentliggöra de förklaringar som voro nödiga. I underhuset beklagade Disraeli att framläggandet af aktstyckena ännu :icke egt rum och frågade likaledes om det nämnda traktatutkastet samt betonade den utomordeniiga vigten af att denna fråga blefve tillräckligt belyst. Isynnerhet frågade han, om regerin-gen hade någon kännedom om, från hvilken tidpunkt utkastet ursprungligen förskref sig. Premierministern Gladstone urskuldade det fördröjda framläggandet af aktstyckena med en erinran om önskvärdheten af att komma till en fullständig utredoing af saken. Han ll. kunde för närvarande icke gifva vågon upplysning om Times källa eller om tidpunkten för utarbetandet af ifrågavarande utkast, men måste anmärka att det meddelade innehållet var så förvånande att det föreföll otroligt. Regeringen ville tillsvidare afhålla sig från hvarje meningsyttring derom och tillstyrka parlamentet att göra detsamma tilldess man hade för ögonen. de förklaringar som han var öfvertygad sjeltmant ) skulle komma från vissa vederbörande då sa: ken var af den högsta vigt. Tidpunkten för detta förmenta anbud är ej 1 längre någon hemlighet. Enligt ett märkligt ! tele ram Från Berlm, som vi jast nu erhålla, f 1 t skall nemligen, om hr Bismarcks förklaingar kunna anses tillfyllestgörande, Frank. öll. Ack, hans ångest, hans dödskamp och 1