Aftonbladet – 29 juli 1870, sida 2

rike 1500 erbjudit Freussen Zvv,oUUV man mot Österrike, mot vilkor att det till-Frankrike skulle afträda landet mellan Rhein och Mosel: Preussen hade afslagit denna proposition, liksom ett annat efter Luxembourgaffären framstäldt förslag om Belgiens införlifvande med Frankrike. — Vi hänvisa för öfrigt till telegrammet. Innan man fäller det slutomdöme, detta märkliga meddelande synes egnadt att framkalla, torde det vara skäl att afvakta den förklaring franska regeringen å sin sida ieke lär underlåta att gifva. Redan innan den preussiska regeringen genom sin officiella organ gjorde detta meddelande, hade hon i Correspondance de Berlin, en litografierad tidning som sändes till de preusiska sändebuden i alla länder, låtit införa elfva det s. k, traktatförslaget. Det är af ijande lydelse: 1. Frankrike erkänner de af Preussen i kriget 1866 gjorda eröfringar samt alla de åtgärder, som äro eller senare blifva vidtagna för upprättandet af Nordtyska förbundet, och förpligtar sig att lemna sin bjelp till dess upprätthållande. 2. Preussen förpligtar sig hjelpa Frankrike att få Luxembourg och skall för den skull inlåta sig underbandlingar med konungen af Holland för att förmå honom att afstå Luxembourg mot ersättning på annat sätt. För att göra denna transaktion lättare skall Frankrike åtaga sig omkostnaderpa derför. 83 Frankrike skall icke motsätta sig en union mellan Nordtyska förbundet och de sydtyska staterna; denna union skall baseras på ett gemensamt parlament, men de särskilda staternas suveränitet skall dock respekteras på ett lämpligt sätt. 34. För den händelse omständigheterna föranleda Frankrike att låta trupper inmarschera i Belgien eller att eröfra detta land, skall Preussen understödja Frankrike med sina vapen till lands och vatten emot enhvar makt, som i denna anledning förklarar Frankrike krig. 5. Till säkerhet för utförandet af ofvanstående bestämmelser sluta Frankrike och Preussen en offoch defensivalliance och garantera inbördes hvarandras besittningar. Sjelfva förslaget skall, enligt Correspondance finnas, skrifvet med franska ministern grefve Benedettis egen handstil, i Nordtyska förbundets utrikesdepartement. Tidningen meddelar slutligen samma upp-: lysning, som grefve Bismarck i telegrammet till Nord:yska förbundets sändebud i London gifvit, nemligen att Frankrike redan före kriget 1866 erbjudit Preussen en allians och lofvat förklara Österrike krig samt anfalla det med 200,000 man, derest Preussen ville afstå åtskilliga landsträckor I venstra Rheinstranden. Preussen hade då inskränkt sig till att afvisa Frankrikes anbud, utan att bekantgöra dem; nu, säges det, har dock stunden synts vara inne att afslöja denna politik som fördömer sig sjelt. Innan kejsaren begaf sig till armen mottog han på S:t Cioud i högtidlig afskedsaudiens lagstirtanude kåren. I ett tal, hvars hela tonart lifligt erinrade om den som rådde i senatens några dagar förut till kejsaren framburna hyllning, uttryckte här dess president Schneider kammarens hela hängifvenhet. Så väl adressen som svaret äro onekligen karakteristiska, och vi tro att de ätmivstone af deona anledniovg för våra läsare ej sakna intresse. Presidenteu Schneider yttrade: Sire! Lagstiftande kåren har nu slutat sina arbeten. Den har enhälligt voterat alla de anslag och alla de lagar, som landets försvar kräfde, och sålunda gifvit ett eklatant bevis på sin patriotism. Så visst som den egentlige upphofsmannen till kriget icke är den, som förklarar det, utan den, som gör det nödvändigt, skall det blott vara en röst bland nationerna i begge verldsdelarne om att ansvaret faller på Preussen, som, berusadt af sin oväntade lycka och uppmuntradt af vår tålmodighet och vår önskan att bevara fredens välsignelser för Europa, har trott sig kunna stämpla mot vår säkerhet och antasta vår ära. I sådana fall förstår Frankrike att göra sin pligt. Sire! De varmaste välönskningar skola ledsaga eder till hären, öfver hvilken ni står i begrepp att taga befälet, åtföljd af eder son, hvilken gör mer än han efter sin ålder vore pligtig och vid eder sida skall lära, buru man tjenar sitt land. Bakom eder, bakom vår här, som är van att lyfta Frankrikes ban6r så högt, står hela nationen städse redo att rekrytera hären i oändlighet. Ni kan utan bekymmer lägga regentskapet i vår upphöjda herrskarinnas händer. Det anseende, som kejsarinnan tillförsäkrat sig genom de stora egenskaper hon redan utvecklat, skall erhålla ökad styrka i detta ögonblick genom de frisinnade institutioner, som eders majestät på ett så ärofullt sätt inför. BSire! Nationens hjetra är med eder och med vår tappra bär. Kejsar Napoleon svarade: Mine herrar! Det är mig en stor tillfredsställelse att dagen före min afresa till hären kunna tacka eder för det patriotiska bistånd I hafven lemnat min regering. Ett krig är berättigadt, när det företages med landets samtycke och med dess representanters bifall. Ni har med fog erinrat om Montesquieus ord: den egentlige upphofsmannen till kriget är icke den, som förklarar det, utan den, som gör det nödvändigt. Vi hafva gjort allt hvad på oss ankommit för att undvika det, och jag kan såga, att det är hela nationen som med sin oemotståndliga eldighet dikterat våra beslut. Jag anförtror kejsarinnan i eder vård; hon skall samla eder omkring sig, ifall omständigheterna det påkalla. Hon skall visa, att hon är i stånd att modigt uppfylla den pligt, som hennes ställning ålägger henne. Jag tager min son med mig. Han skall vid hären lära att tjena sitt land. Besluten att energiskt fullfölja den stora mission, som är mig anförtrodd, sätter jag min lit till att lyckan skall gynna våra vapen; ty jag vet, att Frankrike står bakom mig och att Gud skyddar det.