Aftonbladet – 28 juli 1870, sida 3

italienska fälttåget är 1859,då den medförd sjukdomar, solstyng och frestelse till omått lighet. Vi kunna vänta oss sex eller ått veckors varm väderlek. I Paris är värme i starkt stigande. Man gör sig småningor qvitt alla klädesplagg, man kan lägga af, oc på boulevarderna i går afton föreföll det mig som om många fruntimmer, hvilka man mötte icke hade någonting synnerligen mycket tjoc kare på sig än tyll från midjan uppåt, me hatten i handen och skjortkragarne upp knäppta. I dag visade termometern kl. 12,3 869 Fahrenh. i skuggan, och på den hetast tiden, som vanligen är kl. omkring 2, förmo: dar jag, att den steg till minst 909. Insamlingar göras på alla håll för den som komma att bli krigets offer. Tidningarne befrämja dessa och meddela långa listor på inkomma gåfvor. Några stora penningsummoi ha blifvit gifna, men de flesta gåfvorna ärc små. Det finns icke synnerligen många rika personer i Frankrike i jemförelse med i England, men den goda viljan att gifva hvad man kan tyckes vara allmän bland alla klasser. Till och med de många, som ogilla kriget, lemna beredvilligt sin skärf med till lindring af de lidanden, det skall medföra. Huru stora dessa lidanden skola bli, kan i sjelfva verket endast bedömas af dem, som varit vitnen till slagfältens fasor, qvalen på sjukhus ochi ambulancer. Det förefaller sannerligen omenskligt och vanhederligt för vår civiliserade tid, att dessa öfverlagda och skickligt organiserade blodbad med gevär, som aflossa tio skott i minaten, kanoner, som utslunga bomber med den mest förvånande noggrannhet på otroliga afstånd, och kulsprutor, som meja ned en bataljon på tre minuter, kunna tillställas på så lumpna skäl och förevändningar, som dem, hvilka gifvit apphof åt detta krig. Men vi måste hålla oss till den verkliga orsaken och icke till svepskälet. De fleste transmän, jag talat med i ämnet, anse det ej löna mödan att spilla många ord på den föregifna anledningen till kriget, utan gå öppenhjertligt till sakens rot. Preussens fräckhet kunde ej ängre uthärdas; krig måste förr eller senare älla slag i saken, och bättre nu än senare. Detta är krigspartiets förklariog och äfven leras, som gingo öfver på dess sida, så snart le insågo, att krig var oundvikligt. Deras verkliga känsla är afvoghet mot en militäisk medtäflare. De äro ej nöjda med sin gen styrka, innan de pröfvat den vara hvarje unnan stor militärmakts öfverlägsen. Sansade versoner skaka sina hufvuden och beklaga esultaterna af denna häftiga och afundamma passion, men det gainar ingenting ill för närvarande, ty ehuru de utgöra maoriteten i hela landet, så har den förblinlade minoriteten makten och vill nödvänigt missbruka den. Frankrikes krigiska anda har helt och ållet vaknat upp, och jag måste tillstå, att et är mindre storskryteri, än man kunde ha äntat, åtminstone bland de civile. Man får öra krigets sannolikheter diskuteras utan öfermodigt sjelfförtroende. Om vi komme ätt da ett allvarsamt nederlag — sade en ansman till mig i går afton — skulle hvarje an i Frankrike, som förmår bära vapen, a till fanorna, och vi skulle ha en arme på ,500,000 man genast stridsfärdig. Detta är att saken i stort och med sjelfförtröstan ; men in vän nedlät sig icke till några detaljer sh aktade sig för att taga de sannolika ljderna af en stor preussisk seger med i ikningen.