Aftonbladet – 28 juli 1870, sida 2

att någon olycka är å färde. Nu skall du e:nellertid få förströ dig med att bjuda oss ett glas vin, ofvanpå denna förskräckelse kan det göra oss godt. En aning sade mig när Edvaril tog barnet hit i huset, att det skulle bringa sorg och bekywmer med sig... den var inte så oriktig! Åhb, tro inte på skrock! sade fru Elders, som nu så pass repat sig, att hon slog med båda händerna i det hon såg efter dem. Jag har bedt att Edvard skall taga mamma hit ut med sig, sade Helene, noch jag längtar så innerligt efter heöne! äter ruono den unga fruns tårar. Agatha gick in och ut i rummen, hon deltog emellanåt lifligt i samtalet, som fortfarande rörde sig kring det försvunna barnet, och betraktade ett par gånger sitt lilla emaljerade guldur. Jag väntar Anton till middagen, sade hon, och när jag for hit hade jag alldeles glömt Cornelias helsning, det min mor i dsg ämnade komma till mig med ett-båten. Vi måste således lemna dig, Edvard är väl snart här. Helene stod nere på gården och såg dem afresa. Jag har aldrig i mitt lif varit så orolig som nu, jag skall gå ner till elfven. Agatha nickade mot henne och vagnen rullade sakta bort, insvept i ett lätt dammoln. Vid första krökningen af vägen mötte den Edvard Denkwarts droska. Nål ropade den unge läkaren i det han latade sig fram mot de fyra fruntimren. Ingenting nytt, svarade Agatha. Stackars lilla Helene, hon både gret och skrattade. Herre Gud, Edvard, att hon inte kunde vara så bekymrad som en verklig mor, är ja klart. Jag försäkrar hon dock hade samveteqvsl öfver att hon i sin belägenhet kunde skratta,