Aftonbladet – 28 juli 1870, sida 2

tor ifvor För saken, och många hafva till: ch med redan kommit tillbaka från sina teer för att deltaga i kårens dagliga exercis. r att slutligen omtala ett af de många är cirkulerande ryktena skall jag meddela, : tt det i går och i dag har blifvit allmänt erättadt och trodt, att en förändring företår i vår ministör, i det geheimerådet Hall kulle öfvertaga konseljpresidiet och utrikesvinisteren, och försvarsministerierna åter öfertagas af general Raaslöff, som i fredags .ommit hit från Paris, efter hvad det säges ned vigtiga depescher. Synneriig uppmärksamhet förtienar en i lanska blad meddelad telegrafunderrättelse rån Paris, enligt hvilken den halfofficiella Jonstitutionnel innehållit en artikel, hvari utalas, att hurudant än resultatet af kriget må li, så skall det aldrig bli Prenssen tillätet tt af Als göra sig ett Sebastopol. Den at telegrafen omtalade proklamation, om kejsar Napoleon utfärdat till franska olket samtidigt med sitt öfvertagande af högta befälet öfver Rheinarmen, meddelas nu fter Journal officiel för förl. lördag af de tyka och danska tidningarne. Hon är af fölande lydelse: Det gifves i folkens lif högtidliga ögonblick, då n nations ära, efter att ha Tlifvit våldsamt beörd, reser sig med en oemotståndlig makt, då den oeherrskar alla andra intressen samt ensam och medelbart tager fäderneslandets öde i sin hand. in af dessa afgörande timmar har slagit för FrankPreussen, gentemot hvilket vi under kriget är 1866 och efter detta hafva lagt det mest föronliga sinnelag i dagen, har icke fäst något afnde vid vår goda vilja, vid vår långmodighet Jå det stormade framåt på eröfringarnes väg, har let gifvit anledning till allt slags misstroende, öfrerallt gjort öfverdritna rustninger nödvändiga och örvandlat Europa till ett läger, der osäkerhet och ,ekymmer äro rådande. Den ärorika fana, som vi wu äter utveckla gentemot dem, som utmana oss, ir densamma, som förde vår stora revolutions ciilisatoriska idter genom hela Europa; hon repreenterar samma ideer och skall ingifva samma känlor af tillgifvenhet. Fransmän, jag är i begrepp Itt ställa mig i spetsen för vår tappra armåö, som ifvas af pligtkänsla och fosterlandskärlek; den vet, ad den är värd, ty den har sett, huru segern ljt dess steg i de fyra verldsdelarne. Jag tager nin son med mig: oaktadt sin unga ålder känner nan de pligter, som hans namn ålägga honom, och van är stolt öfver, att han också får taga del ide aror, som de skola komma att utstå, hvilka kämpa för fäderneslandet. En sista tilldragelse har ännu illkommit, hvilken visat situationens hela allvar Gentemot nya anspråk från Preussens sida ha vi framstält reklamationer, men man har icke bekymrat sig om dem och visat förakt mot oss. Vårt land har blifvit djupt upprördt deraf, och ropet på krig har i hast låtit höra sig från ena änlan af Frankrike till den andra. Vi ega intet annat val än act åt vapnen öfverlemna afgörandet af vårt öde. Vi föra icke krig mot Tyskland, hvars oberoende vi respektera. Vi hysa den önskan, att le folk, af hvilka den stora germaniska nationen ir sammansatt, kunna på ett fritt sätt bestämma om sitt öde. Hvad oss beträffar, så begära vi ett sakernas tillstånd, som gifver oss en garanti för vår säkerhet och betryggar framtiden. Vi vilja illkämpa oss en fred, som hvilar på en varaktig grund. Gud välsigne våra sträfvanden! Ett stort folk, som försvarar en rättfärdig sak, är oöfvervinneligt. Napoleon. Jounal ofjiciel för den 23 dennes meddelar den depesch, som hertigen af Gramont dagen förut tillställt Frankrikes sändebud i utlandet. Den är affattad i ett mycket skarpt språk mot Preussen, och deri påstås, attredan vid begynnelsen af de senaste underbandlingarne afslöjades, under det Frankrike fördubblade sina bemödanden att bevara freden, hemliga planer hos en motståndare, som redan beslutit att göra freden omöjlig,. Antingen nu preussiska regeringen ansett kriget nödvändigt för fullföljandet af de planer, som hon sedan lång tid förberedt mot de tyska staternas oberoende, eller att hon, icke nöjd med att i Europas medelpunkt kafva skapat en militärmäkt, som är farlig för alla dess grannar, velat begagna sin vunna makt, i att till sin egen fördel rubba den interrationella jemnvigten, framgår af hela hennes uppträdande klart och tydligt, att hon förut beslutit neka oss de för såväl vår säkerhet som vår ära nödvändiga garantierna. En hemlig örverenskommelse var på förband under hand ingången, som skulle, ifall den icke tidigt nog blifvit belyst, bringa sakerna derhän, att en preussisk prins kandidatur till spanska tronen plötsligt kunde hafva blifvit framlagd för de församlade cortes, och en votering, vunnen genom öfverraskning, innan det spanska folket fått tid till öfverläggning, skulle, som man således till det minsta hoppades, kallat prins Leopold af Hohenzollern till arfvinge af Carl V:s spira. Så skulle Europa stå gent emot ett fulibordadt faktum, och, i det man spekulerade på Frankrikes aktning för den stora grundsatsen om folksuveräniteten, räknade man på, att Frankrike, trots en öfvergående ovilja, skulle gifva vika för den tydligt uttalade viljan hos ett folk, för hvilket man kände vår stora sympati. Så snart franska regeringen fick kännedom om den öfverhängande faran, meddelade hon densamma till folkets representanter och de utländska makterna, hvilka också erkände, att Frankrike hade stora skäl att känna sig kränkt. Man ser också, att preussiska regeringens hänsynslösa politik ensam var i verksamhet, och att iensamma i verkligheten, derigenom act den icke ansåg sig bunden af den allmänna rättvisan och riugaktade de reglor, som de stora makterna haft klokheten att underkasta sig, försökt pålägga Europa en farlig utvidgning at sitt ihflytaude Hvarje folz är visserligen herre öfver sitt öde: lenna grundsats, som högtidligt uttalats af Frankrike, har blifvit en af den nyare politikens grundjagar. Men hvarje folks rättigheter äro, liksom hvarje enskild persons, begränsade af andras rätt, och det är ej tillåtet för ett folk att, under förevändning af att utöfva sin egen suveränitet, hota tt grannfolks säkerhet, Det är i denna mening, om en af våra stora talare, Lamartine, år 1847 yttade, att, då det gälde väljandet af en furste, en egering aldrig har rättighet att fordra, men allid att utesluta Såsom exempel anföres, huru let tillgick vid belgiska konungavalet 1831 och id de grekiska 1830 och 1862. Vid alla dessa re tillfällen uteslötos prinsar af stormakternas konungahus, och samma grundsats erkände kejsar Vapoleon sjelf den 1 Sept. 1860, genom att unerkänna prins Murats kandidatur till neapolitanka troven. Då Frankrike hänvisade Preussen ill dessa fall, tycktes det ett ögonblick, som om reussen skulle gifva efter för våra rättvisa forringar. Prins Leopold afstod från kandidaturen, ch man smickrade sig med, att freden ej skulle töras. Men detta hopp måste snart vika för nya ekymmer, och derefter för den vissa öfvertygelen, att Preussen, utan någon allvariig tanka på tt afstå från sina planer, endast önskade att vinna id. Det språk, som fördes af det hohenzolernKERSTIN ar 0 SS DNR EA SE Sa se ORKRIMES kJ